Södertörn: Man slår sönder det som fungerar
I ST Press 12/2006 intervjuades jag angående processen vid nedläggningen av undervisningen i främmande språk vid Södertörns högskola. I anslutning till detta framför rektor
Ingela Josefson några argument för sitt beslut. Jag vill gärna kommentera hennes argument.
Att hon »som rektor inte kunnat påverka det sviktande studentunderlaget« är inte sant. I ämnena spanska, franska och tyska fanns inget sviktande studentunderlag före den 11 mars 2005, då en intervju i Dagens Nyheter med Stockholms universitets rektor gjorde klart att språken på Södertörn skulle försvinna. Dessförinnan hade dessa tre språk fler studenter än någonsin tidigare, och på grund av integreringen i ämnesövergripande program hade vi inte de svårigheter att rekrytera som andra lärosäten i landet upplevde.
Många som hade tänkt söka utbildningarna hörde sedan av sig till oss och frågade, om det var meningsfullt att söka om språken skulle läggas hos Stockholms universitet. Rektor hade i detta läge kunnat påverka genom att säga vad som var på gång. Men det gjorde hon inte.
I juli 2005 avvisade Södertörns högskola 297 studenter som ville läsa de sedan nedlagda språken på Södertörn. De flesta av dessa studenter valde sedan andra ämnen än språk.
Att det är viktigt »med breda akademiska miljöer och att det var rimligt att samarbeta med Stockholms universitet« är ingenting vi vänder oss mot. Samarbetet med Stockholms universitet hade dock varit värt namnet om man hade tagit goda erfarenheter från båda sidor och inte avskaffat ena sidan helt, genom att lägga ner ämnena tyska, franska, spanska, ryska och polska på Södertörn. I stället för att involvera oss som lärare och forskare för att göra det bästa av »samverkansprocessen«, bedrevs allt under stort hemlighetsmakeri. Inte ens att alla lärar- och studentrepresentanter i styrelsen reserverade sig mot beslutet ansåg Avdelningen för information och kommunikation vara värt att meddela i högskolans medier.
Hur man tillvaratar vår kompetens som lärare och forskare ser man i mitt fall. Som professor i tyska fick jag liksom min ryska professorskollega erbjudandet att bli institutionssekreterare, något vi tackade nej till. När jag sökte gästprofessuren i Interkulturell skolforskning, fick jag efter (!) avslutad process veta att jag inte fick söka eftersom jag var anställd av högskolan. När jag sedan anmälde intresse för att söka ett femtioprocentigt uppdrag för ledning av ett regionalt utvecklingscentrum (jag är även utbildnings- och läromedelsforskare) fick jag veta att jag inte fick söka eftersom jag var uppsagd. Man vänder det så som man behöver för att bli av med kritiska människor. Pirjo Lahdenperä har helt rätt i det hon säger i ST Press.
Att en rektor ibland måste fatta obekväma beslut – där ligger inte alls problemet. Problemet ligger här:
- Man slår sönder väl fungerande, eftertraktade program som ger arbete för de som läser dem. I fyra år var jag ansvarig för det största av dessa program, Språk-kultur-marknad, en kombination av företagsekonomi, språk och etnologi. 90 procent fick enligt en oberoende marknadsundersökning fast jobb under första året efter sina studier. Nu är utlandsterminen borta, profilen förstörd, och studenterna är oroliga att hela programmet kommer att försvinna.
- Man slår sönder unika forskningsmiljöer. Rektor påstår att så inte är fallet. Men vi kombinerade alltid undervisning och forskning. När ämnena är avskaffade och lärarna borta, vem skall då forska? Och vad betyder det när en högskola med Östersjö- och Östeuropaprofil lägger ner »Östersjöspråken« tyska, polska och ryska?
Jag anser att det som har skett är ansvarslöst. Det har jag skrivit om i min bok Språklöshet.
Frank-Michael Kirsch
professor
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
