Satsa på en förbättrad facklig a-kassa
De argument som Irene Wennemo använder för att ifrågasätta a-kassornas fackliga anknytning håller inte, skriver Bo Jangenäs och förordar i stället en utveckling av arbetslöshetsförsäkringen.
Huvudsekreteraren i regeringens socialförsäkringsutredning, Irene Wennemo, har i en debattartikel i ST Press tagit upp frågan om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring och skriver att »fördelen med en facklig a-kassa inte längre är självklar«. Irene Wennemo preciserar sig inte närmare, men i praktiken ifrågasätts om dagens a-kassor ska finnas kvar i nuvarande form som privaträttsliga, demokratiska organisationer nära de fackliga organisationerna i stället för att ersättas med en statlig administration av Försäkringskassans typ, som alla förvärvsarbetande tvingas betala egenavgifter till.
Som ett argument för att banden mellan a-kassa och fack kan ifrågasättas och för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring pekar Irene Wennemo på att den fackliga organisationsgraden i Norge, till skillnad från i Sverige, ökar och att man där har en obligatorisk försäkring. Vad som inte nämns är att den fackliga organisationsgraden i Norge är avsevärt lägre än i Sverige. Slutsatsen är i så fall den motsatta. Orsaken till ökad organisationsgrad är nog i stället att facken i Norge varit framgångsrika i sitt fackliga arbete, bland annat genom de så kallade inkluderingsavtalen för att förhindra utslagning.
Trots en urgröpt ersättningsnivå ökade antalet medlemmar i a-kassorna år efter år och var i slutet av 2006 cirka 3,8 miljoner. Därefter har den dramatiskt höjda avgiften till staten och den avskaffade avdragsrätten vid beskattning lett till att antalet medlemmar i a-kassorna minskat med en halv miljon personer och även fört med sig att många sagt upp sitt fackliga medlemskap. Men alla omfattas av arbetslöshetsförsäkringen, förutsatt att grundläggande villkor uppfylls. För ersättningsrätt behövs inget obligatorium. Medlemskap i a-kassa innebär i dag endast att man vid arbetslöshet försäkrat sig för skillnaden mellan grundbeloppet 320 kronor och genomsnittligt drygt 600 kronor per ersättningsdag före skatt, förutsatt att man har minst ett års medlemskap.
Irene Wennemo nämner som argument för obligatorisk arbetslöshetsförsäkring att ingen ska undantas från betalningsskyldigheten. Men alla med förvärvsinkomster betalar redan försäkringen genom den så kallade arbetsmarknadsavgiften, som är den del av arbetsgivaravgifterna som finansierar arbetslöshetsförsäkringen. För att dölja överskottet har dock en del av den avgiften numera förts över till annan rubrik. Problemet är snarare att egenavgifter till staten införts i arbetslöshetsförsäkringen och att dessa höjts så dramatiskt att många inte längre har råd att vara inkomstförsäkrade.
Införandet av den så kallade arbetslöshetsavgiften 2007 behövdes inte för att finansiera arbetslöshetsförsäkringen. Försäkringen hade det året ett överskott på mer än 20 miljarder kronor som regeringen uttryckligen skulle ta i anspråk för jobbskatteavdragen. Man införde i praktiken ett »jobbskattetillägg« enbart på medlemmar i a-kassorna. Frågan om lagligheten i denna särskatt enbart på medlemmar i a-kassorna för att finansiera jobbskatteavdrag borde prövas.
Fler personer som tvingas betala avgifter till staten är ingen avgörande fråga. En viktigare fråga är att försämrade ersättningsvillkor lett till att en allt mindre del av de arbetslösa får ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Nu är det endast cirka 45 procent av de arbetslösa vid Arbetsförmedlingen som får ersättning från a-kassa. Detta förändras inte av ett obligatorium. Försämringarna sedan den borgerliga regeringen tillträdde har gällt alla delar av försäkringen: kvalifikationsreglerna för rätt till ersättning, ersättningsperioden, ersättningsnivån och avgifterna till staten.
Alternativet är att bygga upp en aktiv arbetsmarknadspolitik anpassad till dagens problem så att den till exempel även handlar om de hundratusentals personer som slås ut och hamnar i långvarig arbetslöshet, att rusta upp den solidariska och allmänna arbetslöshetsförsäkringen så att den blir en omställ-ningsförsäkring värd namnet och att ge förutsättningar för att utveckla samverkan mellan fack och a-kassa till gagn för de arbetslösa medlemmarna genom att en sådan samverkan inte som nu hindras av lag. Den särskilda beskattningen av a-kassornas medlemmar med upp till 300 kr per månad, den så
; kallade arbetslöshetsavgiften, var i kombination med att avdragsrätten vid beskattning togs bort orsaken till att så många lämnade a-kassorna och till att många samtidigt lämnade facken. Avskaffa den särskatten i stället för att göra den obligatorisk!
Bo Jangenäs
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
