Otrygghet och tystnad på högskolorna
Bättre chefer behövs
I dag arbetar cirka 55 000 personer inom högskolesektorn. Den senaste arbetsmiljöstudien visar att många av de anställda trivs riktigt bra. Ändå finns här allvarliga problem.
Ett tydligt drag på ett universitet är att de anställda, framför allt lärarna, har alldeles för mycket att göra. Förutom att arbetsbördan är tung är många stressade. Av de tillfrågade uppgav nästan 65 procent att de ibland har så mycket att göra att de drar in på lunchen eller arbetar över en eller flera dagar i veckan.
Men studien ger som sagt också en annan bild. Majoriteten säger att de känner arbetsglädje och att de har inflytande på de beslut som rör deras arbete. Så gott som alla uppger att de oftast kan bestämma när olika uppgifter ska göras.
Det är betydelsefullt att bli uppmärksammad och belönad för det man gör.
Undersökningen visar dock att det är lite si och så med den saken. Mer än hälften uppger att de för det mesta inte får någon återkoppling av vare sig kollegor eller chefer. En tredjedel menar att man i liten utsträckning eller inte alls möter någon respekt. De säger att de inte får stöd från sina chefer. Samtidigt hävdar de anställda att de har förtroende för ledningen inom högskolan. Högst betyg får mellancheferna (prefekterna).
Undersökningens resultat är alltså motsägelsefulla och svåra att analysera. För vår del misstänker vi att många anställda skuldbelägger sig själva och ser bristen på stöd som ett individproblem, snarare än som en fråga om ledarskap. En annan tolkning är att prefekterna inte uppfattas som chefer utan snarare som kollegor eller vetenskapliga ledare.
Förvånansvärt lite har gjorts inom högskolan för att utveckla ledarskapet. Det har inte varit vanligt att diskutera vilka kvalifikationer en blivande prefekt bör ha. Chefer utses fortfarande utifrån vetenskapliga meriter utan hänsyn till om han (det är vanligtvis en man) har någon ledarskapsutbildning eller erfarenhet av personalfrågor.
Är det något speciellt med den akademiska arbetsmiljön? Ja, i viss mån. Universitetet är en elitistisk arbetsplats som både kräver och belönar exceptionella prestationer. Konkurrens är ett självklart inslag i den dagliga verksamheten. Detta är förstås inte nödvändigtvis skadligt. Men elitismen har också negativa följder. Människor känner sig stressade och sneglar avundsjukt på dem som lyckas. Samtalsklimatet blir snålt. Det är svårt att vara generös om man själv sover dåligt om nätterna eller är pressad av tidsfrister.
I dag är situationen på universiteten i dessa avseenden tyvärr otillfredsställande. Fler och fler av de anställda tystnar. Så många som en fjärdedel säger faktiskt att toleransen för olika åsikter är låg. På personalmötena verkar sällan de mest väsentliga frågorna diskuteras.
Vidare gör tidsbegränsade anställningsförhållanden och försämrade ekonomiska villkor att många känner sig otrygga och pressade. Detta är skrämmande, men också oekonomiskt. Vad kostar egentligen en dålig arbetsmiljö? Arbetsmiljön är alltså långt ifrån enbart en ”mjuk” fråga. Här handlar det, som vi alla vid det här laget vet, om pengar, mycket pengar.
Högskolan har under relativt lång tid varit förskonad från kraftiga ekonomiska nedskärningar. Idag är bilden förändrad. Anställda sägs upp på grund av medelsbrist. Erfarna forskare och lärare står inför en alltmer osäker yrkesframtid. Studenterna drabbas. Lärarna har inte längre tid att ge den undervisning eller handledning som studenterna behöver. Detta sker samtidigt som vi är inne i en snabb omvärldsförändring som påverkar den svenska högskolans konkurrenskraft. Hur ska studenter, nya lärare och forskare lockas dit?
Högskolans framtid är beroende av ett nytt ledarskap. Diskussionerna om detta är glädjande nog i gång på flera högskolor men nu är det tid att lämna det teoretiska samtalet och övergå i praktisk handling. Det är inte rimligt att rädslan för ett förändrat ledarskap ska få avgöra hur enskilda anställda mår på sin arbetsplats.
Ing-Marie Nilsson
Inger Ehn Knobblock
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
