Motstridigt s-agerande om Lissabonfördraget
Riksdagens socialdemokrater krävde att Lissabonfördragets följder för fackliga rättigheter skulle klargöras före riksdagens godkännande. Ändå röstade de för fördraget.
Den 20 november godkände riksdagen Lissabonfördraget. Beslutet var kontroversiellt, bland annat eftersom fackföreningar i hela Europa krävt att fackliga rättigheter skulle skrivas in i fördraget innan det antogs.
Bakgrunden är utslagen i EG-domstolen där fackliga rättigheter underordnas EUs inre marknad. Den så kallade Vaxholmsdomen slår fast att svenska kollektivavtal och konfliktåtgärder strider mot den »fria« rörligheten för tjänster. I den så kallade Rüffertdomen underkände EG-domstolen de löner som finns angivna i tyska kollektivavtal och tvingade en tysk delstat att acceptera polska lönenivåer på ungefär halva den kollektivavtalade nivån.
Mot den här bakgrunden har Europafacket, där LO och TCO är medlemmar, föreslagit att fackliga och sociala rättigheter skrivs in i fördraget, dock utan att kräva att fördraget inte godkänns innan så sker. Här hemma krävde LOs kongress att riksdagen skulle vänta med att ställa sig bakom Lissabonfördraget tills den så kallade Lavalutredningen om konsekvenserna av Lavaldomen presenterats.
Socialdemokraternas inställning har varit motsägelsefull. Partiet röstade för fördraget, även om man i ett officiellt svar till vår uppmaning (i ett uttalande 2008-11-19) att inte godkänna fördraget innan de fackliga rättigheterna och den svenska kollektivavtalsmodellen garanterats argumenterade för motsatsen.
I detta svar från det socialdemokratiska riksdagskansliet, samma dag beslutet klubbades, sägs bland annat: »Vi kräver att … statsministern snarast återkommer till riksdagen med en tidsplan som slår fast att slutsatserna av Lavalutredningen ska presenteras innan riksdagsbehandlingen av Lissabonfördraget sker«. Trots detta röstade man alltså för ett godkännande redan den 20 november. De enda partier som röstade nej var miljöpartiet och vänsterpartiet.
Hur kan man tolka detta motstridiga agerande, att föreslå en politik som man sedan inte försöker genomföra när man har makt och möjlighet att fatta beslut? Ett svar på den frågan tycks vara att man övergått till en politisk kultur där man avstår från eget beslutsfattande och maktutövning och i stället bedriver lobbying för att förmå andra att genomföra det man föreslår.
Den motion som socialdemokraterna lade i samband med Lissabonfördragets behandling i utrikesutskottet, tillsammans med olika uttalanden om att det är regeringen och EU-parlamentet som bör ansvara för att driva fackliga rättigheter i EU, tyder på det. Bland annat sägs i riksdagsmotionen att regeringen i EU bör driva frågan om ett socialt protokoll, att regeringen ska agera för att undanröja hotet om löne- och villkorsdumpning i Sverige och Europa och att regeringen i EU på ett eget initiativ driver frågor om förstärkning av löntagarnas rättigheter i Sverige och Europa.
I stället för att utöva makt i form av eget politiskt beslutsfattande har man alltså hänskjutit försvaret av fackliga rättigheter till lobbyverksamhet och vädjanden till regeringar och institutioner, som huvudsakligen företräder andra än fackliga intressen.
Ing-Marie Nilsson
Kjell Nilsson
ST inom universitets- och högskoleområdet
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
