Marknadsekonomins hallujapräster
Deras budskap är att ingenting går att förändra, förutom din egen inställning. Signaturen »Anonym slav« jämför jobbcoacherna med »hallelujapräster«.
| De är ofta unga, tjejer, och de berättar ofta hur andra ska tänka. Man ska tänka positivt, och gör man inte det så får man ett tjugotvåårigt ansikte framför sig vars mun säger »så får du inte tänka«. Då tänker man att det måste vara väldigt svårt att kontrollera vad jag tänker. Någon liten frihet måste man väl ändå få ha i arbetslägret. |
Hallelujaprästerna kallar sig själva för coacher. De har ofta en titel som slutar på -vetare och så någonting framför. Alla dessa coacher vet hur man ska tänka och vara för att lyckas och göra karriär. Själva har de nyligen börjat sin egen och de är därför mycket noga med att slicka uppåt och sparka nedåt.
Själva coachningen är alltid samma sak. De börjar med att tala om för dem som tvingas lyssna på det nästan religiösa budskapet att allt börjar med egen inställning. Därmed har de eliminerat alla möjligheter att välja förklaringsmodellen att det skulle vara coachningens fel att ett önskat resultat inte uppnås. Det måste alltså vara fel på inställningen. Kritik kan också bemötas på samma sätt och förklaras med att det är fel på attityden. I religion och coachningsprogram finns inga rätt och fel, eller vetenskapliga sanningar, men coachen har alltid rätt i alla fall.
Arbetsmarknaden, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan kan vi inte göra något åt, säger hallelujacoacherna ofta – det är bara din egen vilja och inställning du kan förändra, är budskapet. Det är ett effektivt sätt att dämpa politiska diskussioner, för varför ska man diskutera politik när det ändå inte går att förändra något.
När den obstinate i gruppen klagar som mest på det fattiga innehållet i programmet kan hallelujacoacherna alltid använda härskartekniken att förlöjliga. Det brukar gå till så att coachen frågar varför den obstinate i så fall inte har ett arbete när personen i fråga har fräckheten att påstå att hon eller han gått lite för många coachningsprogram och att de är värdelösa.
När hallelujacoacherna satsar ordentligt på att få in individerna i tänkandet river de ned hela självkänslan redan från början genom att göra ett program liknande soldatutbildningen. Deltagarna får veta att de behöver rutiner, få upp tempot och lära sig att nätverka. Fysisk och psykisk hälsa behöver också byggas upp mellan CV-skrivandet och meritförtecknandet. Hallelujacoacherna passar på att le brett och se intresserade ut medan de noga avlyssnar samtal om vad deltagaren gjort i sitt tidigare liv, innan objektet behövde deras vård.
Hallelujacoacherna snappar upp värdefull information som kan översättas till koder i en databank. Vips så står där en arbetsgivare i dörren som fått ett samtal från coachen om att Kalle eller Lisa så gärna vill jobba hos just dem. Däremellan har hallelujacoacherna jobbat som bävrar för att genomföra affären och kamma hem en liten vinst på förmedlingen. Blir det sedan fel på något sätt och missnöje uppstår så är det ju fel på inställningen och en omprogrammering kan komma att behövas.
Välkommen till det nya Sverige där slavhandel återigen är en lönsam bransch.
De gamla statliga arbetsförmedlarna var ju riktigt bra kompisar jämfört med de nya hallelujacoacherna.
Anonym slav
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
