Lärosätena bör inte vara statliga myndigheter
Myndighetsformen är olämplig för statliga universitet och högskolor, eftersom denna verksamhetsform gör dem vidöppna för politisk styrning, skriver Shirin Ahlbäck Öberg, professor i statskunskap. Att lärosätena blivit statliga förvaltningsmyndigheter är inte resultatet av ett väl övervägt principiellt beslut, framhåller hon, och efterlyser en översyn som inte låser sig vid befintliga verksamhetsformer.
Regeringen aviserade i sin forskningsproposition att en utredning ska få i uppdrag att analysera ändamålsenligheten i myndighetsformen för statliga universitet och högskolor. Frågan är viktig, och det är avgörande att detta utredningsarbete görs utan ideologiska låsningar. Dagens myndighetsform är nämligen olämplig för de statliga lärosätena, och det har att göra med att verksamhetsformen gör dem vidöppna för politisk styrning.
Universitet och högskolor har en mycket viktig roll i samhället genom att utbilda människor till yrken och kompetenser som behövs för att samhället ska fungera och genom den forskning som bedrivs där. Det vetenskapliga arbete som ligger till grund för högre utbildning och forskning är, enkelt uttryckt, en avgörande förutsättning för det kulturella klimatet, för demokratins hälsa, för ekonomins dynamik och för hela samhällets utvecklingsförmåga.
Högre utbildning och forskning kräver emellertid en vidsträckt frihet. Vad innebär då denna akademiska frihet? Enligt deklarationen Magna Charta Universitatum, som tillkom 1988 i samband med Bologna-universitetets 900-årsjubileum, och andra internationella överenskommelser och rättsakter består den dels av lärosätenas institutionella autonomi, dels av lärarnas och forskarnas individuella akademiska frihet. Den institutionella autonomin innebär att lärosätena ska vara självständiga och fria från yttre påtryckningar från politiken, marknaden och andra ideologiska sammanslutningar. Den individuella akademiska friheten innebär att forskare och lärare ska ha rätt att undervisa och forska utan censur eller politisk styrning.
Vilka institutionella arrangemang krävs då för att tillförsäkra den akademiska verksamheten ett reellt oberoende? Två avgörande parametrar är att verksamheten har lagstöd – helst grundlagsstöd – och att den har tillräckliga ekonomiska resurser. I den svenska lagstiftningen är stödet för de statliga lärosätenas rätt till självstyre emellertid mycket svagt – det saknas en formell reglering om institutionell autonomi. En i sammanhanget försvårande omständighet är att de universitet och högskolor som drivs i statlig regi formellt är en del av den offentliga organisationen av förvaltningsmyndigheter. En förvaltningsmyndighet under regeringen står i ett lydnadsförhållande till regeringen och har normalt sett till uppgift att verkställa de uppdrag som riksdag och regering fattat beslut om. Det är lätt att se att det lydnadsförhållandet rimmar illa med tankarna om autonomi för lärosätena, och därmed går på tvärs mot såväl internationella överenskommelser som rättspraxis i EU-rätten.
Hur kommer det sig att majoriteten av de svenska lärosätena över huvud taget blivit statliga förvaltningsmyndigheter? Detta på många sätt märkliga faktum har aldrig blivit föremål för någon ordentlig diskussion. När jag granskat frågan närmare kan jag konstatera att det inte heller är resultatet av ett väl övervägt principiellt beslut av de styrande politikerna. Det som har hänt är att den akademiska verksamheten vid våra universitet och högskolor trots kraven på självständighet över tid har tillåtits glida in i ett lydnadsförhållande under statsmakten – utan någon föregående principdiskussion. Denna institutionella svaghet har successivt överskuggat förståelsen för vad en fri akademi innebär, såväl bland politiker som inom förvaltningen.
Jag och min kollega Johan Boberg har i grundliga analyser också kunnat påvisa att den politiska styrningen av våra lärosäten har ökat kraftigt under de senaste 30 åren, frihets- och autonomireformer till trots. Det finns alltså mycket goda skäl att se över verksamhetsformen för våra statliga universitet och högskolor, och det gäller att göra denna översyn utan att låsa sig vid befintliga verksamhetsformer. Som en tidigare utredare konstaterade redan 2008 behövs det en ny verksamhetsform som är anpassad för just den akademiska verksamheten.
Shirin Ahlbäck Öberg
Professor i statskunskap vid Uppsala universitet
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
