Kvinnor – bli tuffare
Kvinnornas ställning på arbetsmarknaden har alltid präglats av lägre löner än männens. Men det är ändå mycket tragiskt att ta del av Statistiska centralbyråns redovisning att löneskillnaderna mellan män och kvinnor ökat i Sverige under det senaste året, men det förvånar mig inte. Under en längre tid har vi kvinnor på olika områden tvingats ta steg efter steg bakåt. Men låt oss inte ge upp och acceptera denna orättvisa, som finns i vårt samhälle. Vi kvinnor måste föra en ständig kamp och det är därför oerhört viktigt att media också på olika sätt lyfter fram orättvisorna i fokus.
Kampen för lika lön för lika arbete ser ut att bli lika långdragen som kampen för rösträtt för kvinnor. Könsdiskriminering avskaffades på papperet redan 1962 när kvinnolöner försvann ur kollektivavtalen och ILO-konventionen om lika lön för lika arbete äntligen kunde ratificeras. Idag, år 2001, ökar återigen löneglappet mellan kvinnor och män och en stor del beror på lönediskriminering.
Det finns en klar parallell mellan kampen för kvinnlig rösträtt och kampen för lika lön för lika och likvärdigt arbete. Gemensamt är att såväl rösträtten som likalönefrågan rör kärnan i vår demokrati. Människors lika värde manifesteras genom lika rätt för kvinnor och män att rösta och genom lika rätt till en lön som inte påverkas av arbetstagarnas kön.
Arbetsmarknaden är fortfarande mycket könssegregerad. Kvinnor är överrepresenterade inom lågavlönade arbeten med låg status och underrepresenterade inom ledande chefsfunktioner och högkvalificerade arbeten.
I Sverige har riksdagen antagit en ny skärpt och tydligare jämställdhetslag.
Den första jämställdhetslagen trädde ikraft 1980 och 1994 infördes på förslag av den dåvarande borgliga regeringen en skyldighet för arbetsgivare att göra en årlig lönekartläggning för att synliggöra problemen med könsrelaterade löner. Det var ett bra initiativ, men som dessvärre inte lett till den kraftsamling mot lönediskriminering som man hade förväntat sig, varken hos våra fackliga organisationer eller hos arbetsgivarna.
Som bekant biter inte alltid lagar på attityder. Den 1 januari 2001 trädde några viktiga förändringar i kraft i jämställdhetslagen som i korthet innebär att arbetsmarknadens parter tillsammans ska kartlägga, åtgärda och förhindra osakliga löneskillnader på grund av kön. Syftet med lagändringen var att komma tillrätta med löneskillnader mellan kvinnor och män vid lika eller likvärdigt arbete.
I genomsnitt har kvinnor ca 80 procent av männens löner och det tragiska är att detta gäller även inom offentlig sektor, alltså inom det statliga området där staten själv borde visa upp ett bättre ansikte.
Det tycker jag är beklämmande. Hur kan staten kräva att den privata sektorn ska visa intresse att komma till rätta med de orättvisa lönefrågorna när inte staten själv går före med gott exempel?
För många löneskillnader finns inga sakliga skäl utan de beror på att kvinnors och mäns arbeten värderas olika. Arbetsgivaren är skyldig att se till att de inte lönediskriminerar sina anställda. De ska upptäcka, åtgärda och förhindra osakliga skillnader i löner och andra anställningsvillkor mellan kvinnor och män.
Arbetsgivaren har det yttersta ansvaret även om de fackliga organisationerna ska medverka och ta sitt ansvar. En handlingsplan för att utjämna osakliga löneskillnader ska tas fram och den ska innehålla kostnadsberäkningar och tidsplanering för att genomföra lönejusteringar. Genomförandet ska ske senast tre år efter handlingsplanens upprättande.
Arbetstagare som anser sig ha blivit diskriminerade ska lägga fram fakta som ger anledning att anta att könsdiskriminering har skett. Bevisbördan övergår därefter till arbetsgivaren, som måste visa att missgynnandet av anställd inte har samband med könstillhörigheten. Jag vill uppmuntra kvinnorna att bli tuffare och ställa de krav som lagen medger. Låt oss kvinnor inte längre acceptera att bli behandlade som andra klassens medborgare. Vi har rätt till en rättvis lön, som inte grundar sig på könstillhörighet, för vårt arbete.
Jag tycker att det är ganska tyst på arbetsplatser och hos fackliga organisationerna vad gäller jämställdhetsfrågor och rättvisa löner. Kanske beror det på att männen där också är överrepresenterade på ledande befattningar, både som arbetsgivare och på de tunga fackliga uppdragen.
Kvinnor – låt kampen gå vidare! Vi har rätt att bli respekterade och få rättvisa löner. Vi s-kvinnor kommer att fortsätta arbeta för detta. Vi kan knappast förvänta oss att männen kommer att göra det. Det har vi ju sett.
AV Karen Moe Jönsson
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
