Kontorist i nära 50 år
Varför forskas det inget omkring det gamla yrket kontorist och vad finns det för material att ta på? Ge mig tips? Ty jag står och gräver där jag står eller snarare där jag stått i många herrans år, ty jag har jobbat på kontor sedan 17 års ålder och i år går jag i pension.
Just nu sitter jag och knackar på en gammal reseskrivmaskin med ett karbonpapper bakom så att jag får en kopia. Tankarna flödar automatiskt bakåt från den tiden då man skrev av manus (oftast handskrivet) på en smattrande maskin som gudskelov utvecklades från ett manuellt stadium till ett elektriskt med kula och ett löpande band som man kunde rätta felskrivet med.
Korrekturläsandet utvecklade hos många av oss äldre ett uppbyggt sinne för det korrekt skrivna. Vi kunde också många gånger faktiskt få i uppdrag att rätta till språkliga fel eller i varje fall onödigt krångligt skrivet manus, något som i dagens tidevarv knappast är en kunskap som efterfrågas hos ”Oss Kontorister”. Minns ni, äldre flickor (hum…), dessa stenciler man skrev på och rättade med rött lack? Usch så rätt det blev ibland och samtidigt passade man väl på och lackade på en löpande maska som gått på 50-talets nylonstrumpor…
Snyggheten i utskrifterna var helt beroende på oss som skrev manuset. I dag kan du skriva med fötterna om du vill vid datorn och utskriften blir lika snygg i alla fall…
I Det Nya Riket skriver Strindberg på ett ställe ”om de bildade kontoristerna”. Vem skulle i dag beteckna oss som sitter på kontor som assistenter eller andra inom yrket befintliga titlar för ”bildade”?! I dessa tider då vi på dagens kontor har så många akademiker till skillnad från exempelvis 1950-talet och början av 1960-talet.
I den praktiska realskola som jag gick i på 50-talet ingick för mig stenografi, bokföring, språk och maskinskrivning.
Så när den gråa mössan var förvärvad (= man hade tagit sin realexamen) kunde man söka jobb på kontor direkt och 1954 när jag tog min realexamen så fanns det gott om jobb överlag. Ett slags kultur på 50-talet var också att man skulle bara vara ett visst antal år på ett kontor och sedan byta. Hade man varit mer än fem – sex år så var det dags att byta kontorsjobb och då helst ett helt nytt, en ny plats. Men statens kaka var ansedd som trygg. Det fick man sig itutat då förr.
Statstjänsteman kan man också kalla sig för trots att man är fruntimmer.
Och tidningen Statstjänstemannen tycker jag om att identifiera mig med och läsa i.
Sådant är de flesta människors liv. Ett s k privatliv och ett jobbliv.
Nu har jag suttit och dragit i en vänsterspak ett 50-tal gånger och därmed sätter jag stopp.
Sonja Arzt
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.