Kamp för egna intressen
Facket måste solidarisera sig med dem som får ut minst av sitt arbete. Men begreppet »medlemmarnas intressen« förväxlas ofta med de förtroendevaldas, skriver Paul Bergström.
Läste ST Press 1–06 och slogs av frågeställningen »Hur ska ST lyckas värva nya medlemmar?«. Svaret står indirekt skrivet på föregående sida: »De som går med i ST måste känna att de är välkomna och att facket svarar mot deras behov«.
Efter att ha jobbat i snart 15 år inom Migrationsverk och Kriminalvård kan man skönja vissa »röda trådar« som går genom de fackliga strukturerna och det fackliga arbetet. Alltsedan krisåren omkring 1990 har fackens – särskilt de offentliganslutande fackens – faktiska makt avklingat. Anledningarna till varför så har skett är naturligtvis intressanta att studera närmare, men det behöver vi inte orda så mycket om här och nu. Vad som är mer intressant är att studera hur detta påverkat facket och fackets roll ute på enheterna.
Enligt min uppfattning har ett motsatsförhållande utvecklats. På ena sidan står det som kallas »medlemmarnas intressen« och som i realiteten betyder »de fast anställdas, med relativt lång facklig bakgrund – gärna ombud – och med högre inkomst, intressen«. Detta ska då ställas mot vad vi kan kalla »objektiv rättvisa«.
Om man inte längre kan påverka så mycket av vikt som man tidigare kunnat, tenderar man att söka påverka det man kan och lättast kan identifiera intresse för – nämligen sin egen situation. Därför har vi också sett en utveckling inom flera statliga myndigheter där man, till synes utan egentliga verksamhetsskäl, gått från en ganska bred generaliserad organisering av arbetet, till en uppdriven specialisering. Oftast då med fackens företrädare på de speciella, oftast intressantare eller på annat sätt mer givande, positionerna – allt som oftast med en relativt högre lön.
Och eftersom arbetets organisering differentierats i så hög grad, uppstår funktioner som sällan skapar någon större attraktionskraft – det som i dagligt tal kallas »skitgörat«. Det är då i denna grupp vi finner merparten oanslutna tjänstemän.
Deras behov skiljer sig väsentligt från den etablerade gruppens behov. För dessa kan organiseringen i sig te sig som ett oöverskådligt och i grunden orättfärdigt hinder mot en utveckling i arbetet. Och det är både ett lönemässigt och arbetsinnehållsmässigt hinder. Ganska snart kommer personer inom »skitgöre-gruppen« att märka det fullständiga ointresse som finns inom den fackliga gruppen för att på något sätt åstadkomma förändringar. Ofta kläs det i termer av att det är arbetsgivarens vilja att arbetets organisering består just på det aktuella sättet. På så sätt friskriver man sig från ansvar.
Följden blir, som till exempel Björn Ericsson också kom fram till i sin utredning av Kriminalvårdsverket för något år sedan, att vi inom denna grupp skapar en förhöjd personalomsättning, där människor uppenbarligen finner föga intresse i att ansluta sig till en grupp som egentligen bara i stort uppfyller sina egna egoistiska behov och inte företräder vad vi kan kalla »objektiv rättvisa«.
Alltså: genom att solidarisera sig med dem som har och får minst ut av sitt arbete – både ekonomiskt och innehållsmässigt – och i så hög utsträckning som möjligt driva en »bred« organisering av arbetet, så skapas en samhörighet. Inte som nu, en känsla av att tillhöra ett A-, B-, ja, ibland till och med C-lag.
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
