Inte medkänsla bakom a-kassetvång
Den borgerliga regeringen vill införa obligatorisk a-kassa för att försvaga fackföreningsrörelsen, skriver Patrik Wikström.
Arbetslösheten för i år spås hamna på ungefär nio procent. För många kommer det att vara svårt att få något nytt jobb. I detta läge är arbetslöshetsförsäkringens kvalitet av avgörande betydelse för att underlätta en snabb omställning från arbetslöshet till arbete.
Under den borgerliga regeringen har det blivit dyrare att vara med i a-kassan och ersättningsnivåerna har sjunkit för flertalet löntagare. Det har fått som följd att antalet medlemmar i facket har minskat kraftigt, med ett bortfall på uppemot en halv miljon.
I somras tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté med uppgift att se över hur de allmänna försäkringarna vid arbetslöshet och sjukdomar långsiktigt kan förbättras. Alliansen vill bereda vägen för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Det är egentligen inte så märkligt, eftersom över 1,5 miljoner arbetstagare i dag står utan en försäkring. Men införandet av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring är inte något som alliansregeringen gör av medkänsla med fackföreningsrörelsen – det är ytterligare ett sätt för den att försvaga densamma.
När a-kassan och medlemskapet i facket går under samma tak så är det lättare för facket att värva medlemmar. Att a-kassan länge varit det som gett fackföreningsrörelsen dess högst unika organisationsgrad står utom allt rimligt tvivel.
Är det fackliga mandatet begränsat behöver arbetsgivarorganisationerna inte lägga någon nämnvärd vikt vid förhandlingar med de fackliga organisationerna. En fackföreningsrörelse som har många medlemmar gynnar även dem som inte är medlemmar. Den har en sorts bromsfunktion som gör att den allmänna lönenivån inte sjunker för mycket samt håller ersättningsnivåerna på en anständig nivå i hela socialförsäkringssystemet. En stor och stark fackföreningsrörelse tar ett större ansvar för hela samhällsuppbyggnaden än mindre fackföreningar som ofta präglas av egna särintressen.
Det är löntagarna i branscher med hög arbetslöshet som får betala för den ekonomiska krisen med chockhöjda avgifter till arbetslöshetsförsäkringen. Alliansens förslag om att göra a-kassan obligatorisk innebär att alla löntagare måste vara med och betala in till försäkringen, men alla kommer inte att få del av den. De som inte uppfyller villkoren för att få arbetslöshetsersättning får bara vara med och betala. I dag går det att gå ur a-kassan om löntagaren bedömer att han eller hon inte behöver någon arbetslöshetsförsäkring eller att villkoren för att vara med inte uppfylls. Det kommer inte att vara möjligt i en a-kassa som är obligatorisk.
De som förespråkar en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring brukar göra jämförelsen med den obligatoriska sjukförsäkringen. Den argumentationen håller inte riktigt, eftersom arbetslöshetsförsäkringen har helt andra syften än sjukförsäkringen. Det är tänkt att den som blir arbetslös inte bara ska få ersättning för inkomstbortfall utan att a-kassan också ska fungera som en omställningsförsäkring för att göra det lättare för den som har blivit arbetslös att så snabbt som möjligt komma tillbaka till arbetslivet. För att detta ska fungera på ett tillfredsställande sätt så är det viktigt att de som administrerar försäkringen har god kännedom om den bransch försäkringstagaren tillhör.
När det gäller den parlamentariska utredningen av trygghetssystemen sade statsminister Fredrik Reinfeldt i regeringsförklaringen att regeringen återkommer om, när och hur en obligatorisk a-kassa kan införas. Det som är intressant i Reinfeldts uttalande är ordet »om« eftersom det i riktlinjerna till utredningen inte finns någonting sådant, utan där handlar det om hur. Så vad är det egentligen statsminister Fredrik Reinfeldt menar med »om« i regeringsförklaringen?
Patrik Wikström
Örebro
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
