Ge min dotter chansen
Jag läste senast i Statstjänstemannen nr 13 en insändare ”Uppsagd av SLU pga arbetsbrist”. Jag känner så väl till sådana känslor, utifrån min dotters perspektiv. Därför måste jag som mamma skriva av mig.
Min flicka är nästan 35 år och har varit arbetslös i nästan tio år. Bortsett från alla ströjobb, där hon har blivit utnyttjad.
Hon är nu ensam, besviken på arbetsgivarna och dess förmedlingar med garantier och aktiviteter. Hon har gått igenom ett 100-tals anställningsintervjuer, med ytterst hänsynslösa frågor som t ex: ”När tänker du skaffa barn?”, ”bor du ensam?”.
Jag som mamma tycker, att hon är modig och stark som fortfarande håller hakan över vattenytan och dessutom är skötsam och rökfri samt mycket ambitiös. Talar spanska obehindrat samt engelska.
Hon har studerat i några år, efter det att hon förlorat sitt arbete (på Ericsson), men just nu har hon tappat intresset. Tagit poäng i juridikstudier samt genomgått och tagit datakörkort, journalistikstudier mm, mm.
Hon har fått dålig självtillit efter alla motgångar, som svar från arbetsgivare ”vi återkommer om det blir något...”. Denna väntan kan knäcka vem som helst. Men, min dotter är tydligen stark, men jag som mamma är orolig. Hur länge till orkar hon?
Nu blir det snart nytt år igen och kanske nya regler för de arbetslösa?
Vad min dotter behöver är ett arbete med självständiga arbetsuppgifter samt ett eget rum. Eftersom den sociala biten är ur funktion efter alla ensamma år. Att börja långsamt utan jäkt är ett måste. Förstår inte våra arbetsförmedlare detta, i vår sjukskrivna tid? Hon önskar inget hellre än att få börja arbeta igen.
Efter detta kommer det förmodligen att bli förtidspensionering? Är det ett vettigt beslut att fatta? Hela hennes framtid står på spel.
Orolig mamma
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.