Förändrad syn på meritering kan ge mer jämställd högskola
Dagens system för att värdera meriter i den akademiska världen missgynnar dem som tar ett helhetsansvar för lärosätets utveckling – och det är i stor utsträckning kvinnor, skriver KTHs rektor Sigbritt Karlsson. Ett bredare meriteringssystem skulle vara positivt för jämställdheten och för akademin, menar hon.
Att engagera sig i sitt lärosätes strategiska utveckling kan straffa sig – i synnerhet för kvinnor. Dagens meriteringssystem sänder entoniga signaler och gynnar ett slutet kretslopp där meritering och finansiering göder och stärker varandra.
Självklart är det meriterna som ska vara avgörande för den akademiska karriären. Det gagnar såväl samhälle som lärosäte. Men frågan är vad som ska anses vara meriterande. Är det enkom publiceringar i vetenskapliga tidskrifter och h-index, det vill säga hur ofta forskningen citeras? Eller bör vi också ta hänsyn till förmågan att samverka med näringsliv och omvärld? Eller att våga utvecklas genom att byta såväl lärosäte som land under en period?
Den som publicerar forskningsresultat ökar sina möjligheter att få finansiering för nya forskningsprojekt. De som riskerar att hamna utanför detta kretslopp är i högre grad kvinnor, som ofta tar på sig mer av det som brukar kallas ”det akademiska hushållsarbetet” och har svårare att komma in i de goda cirklarna av resurser och renommé.
Att engagera sig i och samordna arbetet inom olika arbetsgrupper, delta i debatter, anordna seminarieserier och utveckla program är avgörande för ett universitets utveckling på lång sikt. Kanske det är därför det akademiska hushållsarbetet märks tydligast i frånvaron av detsamma. En sak är dock helt klar – det tar tid, vilket för alla är en bristvara.
I en rapport från fackförbundet SULF, Sveriges universitetslärare och forskare, om mäns och kvinnors förutsättningar att göra karriär inom akademin, visas hur hindren och skillnaderna mellan könen kan se ut när det gäller exempelvis osäkra anställningsförhållanden och befordringar.
Till detta ska läggas att kvinnor ofta måste bevisa sig först för att få ett uppdrag, medan förhållandet emellanåt är det omvända för män.
Även om det sker en långsam förändring är det fortfarande ett faktum att andelen kvinnor minskar ju högre upp i hierarkin man kommer.
Kan ett bredare meriteringssystem skynda på utvecklingen mot en bättre balans mellan kvinnor och män? Ja, efter drygt 40 år i akademin tror jag det. Därtill gagnar ett bredare meriteringssystem alla inblandade vad gäller såväl kultur som kvalitet.
För att skapa en kultur och ett klimat där alla kommer till sin rätt gäller det att skilja mellan att låta och att lyssna. Det är viktigt att se förbi den som bullrar mest och ha en helhetssyn där talang alltid, oavsett hur högt eller lågt den hörs, är till gagn för ett universitet och dess arbetsmiljö.
Ett universitet behöver ständigt utvecklas och det kräver att många lärare och forskare engagerar sig. Om det i huvudsak är kvinnor som känner ett helhetsansvar för ett universitets utveckling, medan det premieras att enbart ägna sig åt sin egen vetenskapliga utveckling, så infinner sig frågan om hur universiteten alls ska utvecklas. För varför ska kvinnor utföra det ”akademiska hushållsarbetet” om det inte är meriterande?
Sigbritt Karlsson
Rektor för KTH, Kungliga Tekniska högskolan
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
