Förakt för folk i andra sektorer
Särskilt bland unga och högutbildade i attraktiva branscher finns i dag ett förakt för gemensamma lösningar och ett idealiserande av en tillvaro där varje individ ska klara sig själv. Motsättningen mellan anställda och arbetsgivare upplevs som en myt. I samförstånd ska man komma överens om arbetsvillkor och lön. Därför var vi nog många som inte kunde låta bli att småle en smula när uppsägningarna inom IT-branschen åstadkom en mindre folkvandring till de fackliga organisationerna.
Att ungdomar som är nya på arbetsmarknaden inte inser värdet av att ha en kraftfull organisation bakom sig, är kanske inte så konstigt. Mer märkligt blir det när också en facklig organisation faller offer för villfarelsen att ensam är stark. Och annorlunda kan man knappast tolka Lars-Olof Nilssons tanke om ett fack enbart för anställda i skatteförvaltningen. Visserligen kan man förstå att Lars-Olof kanske tycker att ST-Skatt har en bra förhandlingsposition – det är ju faktiskt de som ser till att pengarna till den statliga verksamheten flyter in – men inte ens skatteförvaltningen är immun mot privatiseringar. Man får väl hoppas att majoriteten av ST-Skatts medlemmar har självbevarelsedrift nog att inte dela Lars-Olofs åsikter.
Arbetsgivaren är på offensiven, nu som alltid. I år har man blåst till strid med krav på kortare uppsägningstider, låga löneökningar, lägre pension, högre pensionsålder och försämringar i affärsverksavtalet. Ska vi som facklig organisation kunna prestera en motoffensiv och stärka våra positioner, måste vi kunna visa att det finns makt bakom våra krav.
Att som Lars-Olof Nilsson tro att ST kan bli hur stort eller hur litet som helst är naivt. En stor organisation kan arbetsgivaren inte ignorera. En liten organisation kan man köra över eller införliva och kväva i en anda av försåtligt samförstånd.
ST är en stark och aktiv facklig organisation, men vi förlorar medlemmar. Det beror inte på missnöje med facket, utan på att staten har sagt upp personal och säljer ut verksamhet till privata intressenter. Televerket är borta, delar av SJ har skurits bort liksom delar av Luftfartsverket, Banverket ska minskas, myndigheterna hyr in personal från bemanningsföretag som alternativ till nyanställningar och laborerar med så kallad outsourcing av vissa arbetsuppgifter. Många av våra arbetskamrater blir på så sätt privatanställda och många privatanställda blir våra arbetskamrater.
Visst kan och bör vi göra allt som står i vår makt för att stoppa avlövningen av statlig verksamhet och visst bör vi verka för att våra myndigheter ska anställa dem som arbetar hos oss, men vi måste också vara realister. Ett krympande ST får allt svårare att försvara sina medlemmars rättigheter och utvecklingsmöjligheter över huvud taget. Ett brett tjänstmannafack som organiserar både offentliganställda och privatanställda har helt andra förutsättningar att flytta fram tjänstemännens positioner.
Ett annat problem vi har är medlemsrekryteringen. Ungdomar utbildar sig till yrken och funktioner, inte till att bli statsanställda. Därför är det svårt för en organisation som vår att rekrytera medlemmar på utbildningsanstalterna. De som sedan börjar i statlig tjänst kanske kommer in som vikarier. På universitetet har de rekryterats av SACO och vågar inte byta till ST. Nästa arbetsgivare kan ju bli en kommun eller ett privat företag. Även andra än ungdomar kan byta arbetsplats, frivilligt eller ofrivilligt. Ofta vill man vara kvar i ST, men kan inte eftersom det nya arbetet är inom kommunal eller privat verksamhet.
ST har en suverän affärsidé. Vi är en vertikal organisation. Alla behövs, assistenter och generaldirektörer, lokalvårdare och ekonomer. Vi har alla samma värde och samma rättigheter.
”Vi har inte mycket gemensamt med dom som kränger möbler på IKEA”, menar Lars-Olof Nilsson. Det uttalandet tyder på en märklig samhällssyn och total brist på både kunskap och samhällsengagemang. I förhållande till arbetsgivaren är vi alla i samma utsatta position och beroende av en stark facklig organisation. Nu är väl de som säljer möbler på IKEA och andra ställen troligen organiserade i Handels, och det är som bekant inte med dem utan med bland annat HTF vi diskuterar en gemensam framtid. Oavsett detta tycker jag att Lars-Olofs uttalande är riktigt obehagligt och andas förakt för dem som arbetar i andra sektorer av samhället. En sådan människosyn främjar inte demokratin.
Han överdriver också den strukturella skillnaden mellan våra olika sektorer. När ST började fundera över att söka samarbete med andra fackliga organisationer, fanns SACO med som en tänkbar partner. De avböjde dock. Men den styrka SACO har är just att man organiserar anställda från alla samhällssektorer. Dessutom är det också så att till exempel HTFs medlemmar finns i vår omedelbara närhet. HTF organiserar inte bara tjänstemän inom handelsföretag utan också anställda inom politiska och ideella organisationer och de fackliga organisationerna. Våra egna ombudsmän är faktiskt medlemmar i HTF.
Just nu är vi inne i en demokratisk process som ska se vilka möjligheter som TriO ger och hur tanken kan utvecklas. Att som Lars-Olof Nilsson hota med att bilda eget om man inte får som man vill, är inte särskilt demokratiskt. Jag tycker alltid det är synd när någon medlem lämnar ST, men om priset för ett brett och starkt tjänstemannafack är att vi måste förlora Lars-Olof, så har vi nog ändå vunnit i längden.
AV Muin Hamolaila
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
