Fackliga värden står på spel
Enskilda överenskommelser med chefen låter kanske lockande. Men man glömmer att det är arbetsgivaren och inte den anställde som bestämmer, menar nio ST-avdelningar.
I avtalsrörelsen har arbetsgivarsidan den klart uttalade målsättningen att på ett avgörande sätt reducera det fackliga inflytandet när det gäller löner och arbetsförhållanden till förmån för överenskommelser mellan chef och den enskilde.
Avtalen ska inte innehålla siffermässiga garantier för löneökningar, lönen ska bestämmas genom lönesättande samtal mellan chef och medarbetare och anställningsvillkoren individualiseras (Arbetsgivarverkets hemsida 2008-10-14). Denna politik drivs tillsammans med arbetsgivarna inom kommuner och landsting och det privata näringslivet.
Förutom att löner och arbetsvillkor (till exempel arbetstider) ska göras till en fråga mellan chefen och den enskilde är det ”verksamhetens krav och finansiella förutsättningar” och inte avtalade rättigheter för den anställde som ska bestämma utvecklingen av löner och arbetsförhållanden (se till exempel uttalande från universitetsdirektören vid Linköpings universitet Curt Karlsson i LiU-Nyheter 2010-01-15).
I nyspråklig anda benämns ovanstående politik ofta som något ”modernt”, när den i själva verket är närmare besläktad med äldre tider utan fackföreningar och kollektivavtal. Det grundläggande syftet med att anställda slagit sig samman i fackföreningar och krävt kollektivavtal är just att arbetsgivaren inte ensidigt ska kunna bestämma över löner och arbetsvillkor. Genom organisering och kollektiva förhandlingar, i stället för individuella, kan de anställda utnyttja sin gemensamma styrka för att få högre löner och bättre arbetsvillkor och motverka lönedumpande konkurrens.
Nu vill alltså svenska arbetsgivare återgå till en ordning där chefen bestämmer löner och arbetsvillkor genom enskilda överenskommelser med den anställde. Den principiella utgångspunkten att ”verksamhetens krav och finansiella förutsättningar” ska bestämma nivån för löner och andra villkor innebär att det egentligen inte ska finnas något golv för löner och arbetsvillkor eller tak för arbetstidsuttag.
Att bestämma lägsta nivå på löneökningar och att begränsa och reglera arbetstiden i kollektivavtalets form har varit och är en grundläggande uppgift för en fackförening. Förlorar man, eller avsäger sig, denna uppgift omvandlas enligt vår mening organisationen till något annat än en fackförening (och får mer karaktären av försäkringsbolag och konsult i förhållande till sina medlemmar, som eventuellt också står i inbördes konkurrens med varandra gentemot arbetsgivaren).
För en del låter det kanske lockande med enskilda överenskommelser mellan chefen och den anställde, utifrån tanken att man då skulle få större individuellt inflytande på sina egna arbetsvillkor jämfört med avtal som omfattar alla. Men då glömmer man att det är arbetsgivaren som bestämmer, inte den anställde. Och skulle man vara i den fördelaktiga situationen att man med enskilda överenskommelser lyckas uppnå högre lön och bättre villkor för egen del än vad kollektivavtalet föreskriver så är detta naturligtvis inte något som förhindras av att det finns kollektivavtalade nivåer som inte får underskridas.
Fackets viktiga uppgift är att i avtalsförhandlingar försvara, bevara och förbättra kollektivavtalet för att stärka allas rätt till bra anställningsvillkor. Kollektivavtalet ger en grundtrygghet för alla anställda.
Det är alltså grundläggande fackliga värden som står på spel i den här avtalsrörelsen och som vi inom Fackförbundet ST måste försvara. Vi måste ständigt arbeta för kollektiva avtal med reellt innehåll, vi kan inte acceptera avtal utan garanterade löneökningar på central nivå eller att reglering av arbetstider och arbetsförhållanden överlämnas till arbetsgivaren genom enskilda överenskommelser.
Avdelningsstyrelserna för ST inom Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Lantbruksuniversitet, Länsstyrelserna, Migrationsområdet, Polisväsendet, Skatteverket,
Skogsstyrelsen samt Universitets- och högskoleområdet
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
