Facket tar steg tillbaka
Facket har under några decennier tvingats ta en serie av steg tillbaka, en utveckling som nu nått en punkt där själva kollektivavtalstanken är ifrågasatt, menar Curt Kjällgren.
STs tidning har de allra senaste åren utvecklats i en positiv riktning, vilket gläder mig som i flera omgångar varit fackligt förtroendevald på sektions- och avdelningsnivå.
Men till ärendet, sättet att löneförhandla individuellt som har vunnit mark. Individuellt, inte i den meningen att inom en grupp av arbetstagare med likartade arbetsuppgifter löner sätts individuellt, utan att löner bestäms/fastställs i enskilda samtal mellan arbetstagare och arbetsgivare.
Detta gigantiska bakslag, den serie av tillbakasteg, som facket under några decennier tvingats ta har nu nått en punkt där själva kollektivavtalstanken är ifrågasatt. Men vilket är fackets eget »ansvar« för detta?
Från fasta befordringsgångar med garanterad löneutveckling, till lokala små potter att spetsa löneökningarna med, till att varje medlem själv med fackets tillstyrkan ensam ska förhandla. Förändringen är så enorm att den nästan inte går att riktigt förstå.
I Sverige är vi jämfört med många andra delar av världen »historielösa«.
Till exempel: Hur många unga vet att det är knappt sjuttiofem år sedan militär sköt mot demonstrerande svenska arbetare? Hur många vet vilka fackliga och politiska insatser som behövts för att skapa rätt att förhandla om löner och andra arbetsvillkor? Och hur kort tid (hur många tiotals år) de rättigheterna funnits i vårt land?
För trettio år sedan satte Svenska Arbetsgivarföreningen »klackarna i marken« (uttalat av dess dåvarande ordförande Curt Nicolin) och inledde en opinionsbildning med syftet att motarbeta den hittillsvarande utvecklingen (med »lidbommeri« och »Åhmanlagar«), som fått upp ångan ordentligt med både lagstiftande och avtalade förbättringar för anställdas rättigheter (»trygghets- och ledighets-lagar«, »lag om medbestämmande«, med mera) som lovade gott för framtiden.
Resultatet av arbetsgivarnas opinionsbildningen började skönjas under åttiotalet och nittiotalet och innebar att hela arbetsmarknadens villkor, även för traditionella tjänstemannagrupper och offentlig sektor, kunde försämras utan att kraftigt motstånd uppstod.
En accelererande internationalisering av ekonomi och marknad är i många avseenden mycket positiv, inte minst ur ett internationellt freds- och rättviseperspektiv. Det är dock ingen tvekan om att den har bidragit och fortsatt bidrar till en för svensk »arbetarrörelse« kraftig motvind.
Det kommer, oavsett opinionsläge, att behövas ett mycket bredare perspektiv och en kraftigt ökad flexibilitet från fackets företrädare i vårt land. Det gäller att se vad som är huvudsak och bisak bland de behov och rättigheter vi som anställda har och behöver på vår gemensamma marknad, arbetsmarknaden.
Fackets eget ansvar att reagera, gå till opinionsmässig motattack, försummades till stor del under åttio- och en bra bit in på nittiotalet. Resultatet ser vi nu, när fackets medlemmar hellre själva vill förhandla om »sin« egen lön, än vara del av sin arbetsplats, arbetsgrupp (kollektiv), och gemensamt verka för bra villkor. Fackets roll reduceras till att vara ett konsultföretag, ett försäkrings- och servicebolag. Kanske skulle facket bolagiseras och drivas kommersiellt? Kanske en blivande marknad för arbetslösa att »starta eget«? Köp aktier i »din« fackförening, kom till aktiestämman i ditt »eget« fack! Vi individualister behöver fungerande kollektiv/ grupper att ingå i, för att kunna fortsätta att vara individer med trygghet och svängrum!
Tyvärr är den sanningen totalt bortglömd.
Med folkrörelsehälsning
Curt Kjällgren
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
