Facket är vad medlemmarna gör det till
Fackföreningarnas historia i Sverige är lång. Generation efter generation har lärt sig betrakta facket som en given del av samhället. Rättigheter som erövrats genom fackligt arbete betraktar många numera som självklara. Det är också lätt att tro att rättigheterna består för evigt och tillkommer alla, oavsett om man är medlem i facket, till och med vare sig facket finns eller ej.
Så är det inte. I länder där man saknar starka fackliga organisationer ser samhället helt annorlunda ut. Många rättigheter som i dagens Sverige är lagstiftade skulle inte ha funnits, eller bara existerat i mindre omfattning, om det inte haft sin grund i facklig kamp.
I USA, ett industriellt utvecklat land med goda materiella förutsättningar, är mindre än 18 procent av arbetskraften organiserad. I USA finns en lagstadgad minimilön på 4,25 dollar per timme, vilket är 37 procent av den genomsnittliga
timförtjänsten. Sedan 1970-talets mitt har reallöneutvecklingen varit negativ i de flesta yrkesgrupper. USA har västvärldens största inkomst- och förmögenhetsskillnader.
Medelklassens levnadsförhållanden varierar alltefter hur konjunkturerna svänger, medan de rikas iögonfallande välstånd står i skarp kontrast till misären hos de fattiga. Eftersom de
sociala trygghetssystemen är dåligt utvecklade ersätts de ofta av välgörenhet.
Starka fackföreningar är ett skydd mot sänkta lönenivåer och även mot arbetsgivarnas godtycke. En stabil fackföreningsrörelse är också en förutsättning för att samhället och dess lagar skall utvecklas så att de kommer majoriteten av befolkningen till godo. Semesterlag, arbetsrättslagstiftning, föräldraledighet och arbetslöshetsförsäkring är inga självklara gåvor till medborgarna. Utan starka fackföreningar hade lagarna sett annorlunda ut eller inte funnits alls.
Sensommarens propåer från regeringen med förslag till direktiv om kraftigt sänkta tider för sjukskrivning, särskilt vad gäller ett vanligtvis arbetsrelaterat tillstånd som utbrändhet, understryker vikten av kraftfulla organisationer. Denna gång tog regeringen ett halv steg tillbaka efter de massiva motreaktionerna, men förslagen kommer igen. Då är det viktigt med inflytelserika fackförbund som också är så stora att de förfogar över den nödvändiga kunskapen för att kunna granska och ta ställning till förslagen.
Men facket är inte starkare än vad medlemmarna gör det till. Om en lämnar märks det kanske inte så mycket; kanske inte heller om tio eller hundra väljer att stå utanför. Fortfarande består lagarna och den skenbart automatiska löneökningen tillfaller både organiserade och oorganiserade. Men om den dag skulle komma när facket inte längre är representativt för de anställda, om organisationsgraden sjunker mot amerikanska mått, då finns det inte längre några »automatiska« löneökningar och efter hand kanske inte längre någon självklar rätt till semester, sjukledighet, anställningstrygghet eller ens pension.
Muin Hamolaila
avdelningsordförande, ST inom Migrationsverket
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.