Facken ser inte risken med statliga tidningar
Flera fackförbund oroar sig över att statliga myndigheter säljer sina tidningar. I ett pressmeddelande från Journalistförbundet, SKTF och ST nämns särskilt Arbetsmiljöverkets försäljning av Arbetarskydd.
Det som bekymrar förbunden, säger de, är att mångfalden och den goda journalistiken hotas när skattepengar inte längre läggs på tidningsutgivning.
»I dagens medier suddas gränserna ut mellan journalistik, information, marknadsföring, opinionsbildning och reklam«, skriver förbundsordförandena.
I vilken aspekt har just de privata tidningsägarna stått för en utsuddning mellan journalistik, information och opinionsbildning? Som förespråkare för det fria ordet skulle man snarare kunna hävda att historien visar det motsatta: att det är hos de skattesubventionerade myndighetsorganen som risken är störst för diffusa gränser mellan egna intressen och den fria journalistiken.
En annan fråga: vem ska granska staten när staten själv konkurrerar ut fria privata tidningsutgivare? En statligt ägd tidning ska inte gå med vinst. Det skapar givetvis en svår konkurrenssituation för ett privatägt förlag, som till exempel hade velat starta en tidning om arbetsmiljö. Det är en aning förvånande att inte Journalistförbundet ser den risken utan i stället driver en tes som innebär att en granskande tidning sköter sitt uppdrag bäst om den ägs och kontrolleras av den verksamhet som ska granskas.
Ägarkoncentration? I Sverige brukar Bonnier nämnas som det stora hotet i den debatten. Bonnier har hittills inte köpt en enda tidning av staten. Råd och Rön togs över av en fristående organisation.
Arbetarskydd har köpts av Talentum, som är ett mycket litet förlag jämfört med Bonnier. Journalistförbundet, som tror på mångfald i ägandet, borde se fördelarna med att ett litet förlag stärks i konkurrensen. Det motverkar väl ägarkoncentrationen?
Det finns flera fällor för det fria ordet när staten (och för den delen fackförbund) äger tidningar: ägaren är ofta ointresserad av själva tidningsutgivningen.
Tidningsverksamhetens mål tenderar också att vara oklart. Är målet det fria ordet i sig? Eller att sprida ägarnas ideologi? Att locka medlemmar, det vill säga att tidningen och journalistiken används som reklam för organisationen?
Anställda journalister i organisations- och statligt ägda tidningar vittnar ofta om påfrestande arbetsvillkor. Till exempel är det inte så kul när ägarens representanter vägrar hälsa i fikarummet. Detta faktum borde ge de fackliga representanterna en vink om att det kan finnas vissa problem med den här typen av mångfald och att den goda journalistiken inte alltid är organisationers eller statens syfte med egen tidningsutgivning.
En person som betonat hur dåligt ett statligt verk är som tidningsägare är just Arbetsmiljöverkets generaldirektör, Kenth Pettersson. Han borde veta vad han talar om.
Staten har visat sig vara en dålig tidningsutgivare. Den har inte skapat lönsamhet kring sin tidningsutgivning. Och vi vet alla att olönsamma tidningar är lika med otrygga arbetsplatser. Med försäljningen av Arbetarskydd tog Arbetsmiljöverket sitt ansvar och säkrade framtida utgivning av tidningen. Det är ett agerande som gynnar mångfalden. Talentums köp av Arbetarskydd är bra för tidningen och för läsarna. Jag som ansvarig utgivare kan garantera att det inte finns några som helst planer, varken från min eller ägarens sida, på något annat än god, oberoende, självständig journalistik.
Johanna Kronlid
chefredaktör, Arbetarskydd, Lag & Avtal
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
