Den svenska modellen går på halvfart
De funktionshindrade får sitta emellan när staten abdikerar från sitt ansvar att verkställa fattade beslut, skriver Handikappförbundens ordförande Ingemar Färm.
Den svenska modellen gav Sverige en fantastisk utveckling under efterkrigstiden. En enorm utbyggnad av socialförsäkringssystemet, en arbetsmarknadspolitik som gällde alla, en hälso- och sjukvård som inte tog hänsyn till klass och inkomst. Bra idéer, bra beslut – och enskilda människor fick del av de nyttigheter, som regering och riksdag beslutade.
Så fungerar det inte i dag. Regering och riksdag fattar fortfarande bra beslut med bra idéer som bakgrund. Men medborgarna får inte ut det som de centrala politikerna har beslutat. Den insikten fanns kanske, när regeringen beslutade att tillsätta Ansvarskommittén, som skulle se över ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan staten, landstingen och kommunerna.
Som framgick av Aktuellt den 3 september har antalet individer som står utanför arbetsmarknaden varit konstant sedan 1994, oavsett konjunkturens upp- och nedgångar. Sysselsättningen bland personer med funktionsnedsättningar har tidigare varit oförändrad oavsett konjunktur. Nu minskar sysselsättningen och arbetslösheten ökar. Den generella arbetsmarknadspolitiken fungerar inte längre. I handikapporganisationerna hörs krav på att kvotera in personer med funktionsnedsättningar på arbetsmarknaden. Ett misstroende mot den förda politiken.
I den nationella handlingsplanen för handikappolitiken »Från patient till medborgare« finns många fina värderingar och förslag men mycket få konkreta åtgärder. Fast några finns. Två åtgärder mot bristande tillgänglighet ska vara genomförda till 2010. Enkelt åtgärdade hinder mot tillgänglighet i den offentliga miljön och en tillgänglig kollektivtrafik ska vara lösta till 2010. Det finns i dag, när bara tre och ett halvt år återstår, ingen som tror att detta konkreta ställningstagande av riksdagen kommer att kunna genomföras. I handikapporganisationerna säger man att riksdag och regering inte vågar ställa krav på dem som ska genomföra besluten. Ett misstroende mot den förda politiken.
Riksdagen har beslutat om en skola för alla. I praktiken gäller inte det. Barn och ungdomar med funktionsnedsättningar får inte det stöd de är berättigade till för att uppnå läroplanens mål. Tillgängligheten är usel, anpassade läromedel saknas, utbildade speciallärare saknas och de som finns får inte tillräckligt stöd av kompetenta experter. Såväl kommuner som friskolor sorterar bort elever med funktionsnedsättningar därför att de är för dyra. I handikapporganisationerna hörs krav på fler särlösningar. Ett misstroende mot den förda politiken.
En av de bästa handikapplagarna som finns är LSS, det vill säga lagen om stöd och service till dem med de svåraste funktionsnedsättningarna. Sveriges kommuner och landsting har länge agerat för att staten ska ta över ansvaret för LSS från kommunerna. De säger att det är för dyrt och de inte har kompetens att klara lagstiftningen. Skulle Försäkringskassan vara bättre skickad att bedöma enskilda personers behov av stöd än kommunerna? Genom sin argumentation frånsäger sig kommunerna egentligen allt ansvar för medborgare, som behöver särskilt stöd. Personer med funktionsnedsättningar förlorar sitt kommunmedborgarskap och blir statsmed- borgare. Kommer vi att få rösta i kommunalvalen?
Jag har med fyra exempel visat att staten i praktiken abdikerat från sitt ansvar för medborgare med funktionsnedsättningar. Kommunerna anser att vi är för dyra. Vem tar ansvar i praktiken? Det har blivit ett stort glapp mellan rikspolitikernas visioner och kommunpolitikernas verkställighet. Vi blir de som hamnar mittemellan och misstror riksdagsbeslut allt mer och ser att kommunpolitiker är opportunister, som hellre satsar på näringspolitiska satsningar än sina medborgare med funktionsnedsättningar.
Byråkratin har tagit över. Den enskilda människan kan inte orientera sig och dra nytta av alla de goda ting, som regering och riksdag har beslutat. Personer med psykiska funktionsnedsättningar har i dag rätt till ett personligt ombud för att kunna ta tillvara sina rättigheter. Moderaterna föreslår vårdguider inom hälso- och sjukvården för att hjälpa människor att få del av det som de faktiskt har rätt till. Andra partier talar om lotsar för att hjälpa oss fram i samhällets djungel. När vi inte klarar av det här kommer vi, enligt en statlig utredning, benämnas gär-ningsmän och kunna dömas till straff.
Hur vill vi ha det?
Handikapporganisationerna har alltid stött den generella välfärdspolitiken. Det gör vi fortfarande, därför att den inte gör skillnad mellan hög och låg, frisk eller sjuk, arbetsför eller inte arbetsför. Alla har en plats i samhället. Men den måste kompletteras med ett synsätt och system, där de enskilda människorna får det stöd de behöver. Ett individuellt inriktat stöd för att få och behålla ett jobb, för att klara läroplanens mål i skolan, för att kunna leva ett självständigt liv, för att få den rehabilitering, vård och behandling man behöver. I dag känns det mer som att man måste passa in i de rutor samhället har bestämt att man ska rymmas inom.
Vi kräver av regering och riksdag att man tar ansvar för de beslut man fattar.
I dag är det inte så. Allt fler talar ironiskt om alla fina Nationella handlingsplaner, så kallade Nappar – National Action Plans – som riksdagen beslutar om. Fablernas värld, första majtal, sydeuropeiskt blomsterspråk är några benämningar. Det är farligt för tilltron till politiken och demokratin. Politikerna på riksnivå måste ta ansvar. Har man sagt A måste man också säga B. Beslut måste genomföras. Annars kommer vi inte att lita på er. Men jag är pessimistisk eftersom kommunpartiet är det största partiet i riksdagen. Där förenas moderater, folkpartister, socialdemokrater och vänsterpartister i ett försvar för den kommunala friheten att strunta i riksdagsbeslut.
Ingemar Färm
Ordförande i Handikappförbunden,
ett samarbetsorgan för 43 rikstäckande
handikapporganisationer
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
