De erkänner ju riskerna
När Göran Persson och Wanja Lundby-Wedin för någon tid sedan presenterade en gemensam uppgörelse om stabiliseringspolitiken vid ett svenskt medlemskap i EMU var det en stor politisk sensation.
Inte själva uppgörelsen, den var väntad, utan för att de varnade för riskerna med EMU. För att klara riskerna anser de att överskottsmålet i budgeten måste höjas från 2,0 till 2,5 procent per år, ca 12 miljarder kronor. Dessa ska kunna användas när räntan eller valutan inte längre kan parera konjunkturvariationer och kriser.
Det är bra att Persson/Lundby-Wedin instämmer med nej-sidan och Calmfors- utredningen i att det innebär stora risker för Sverige när ett EMU-medlemskap skär bort vår penningpolitik.
Återstår gör endast finanspolitiken som är långsam och mindre effektiv vid ekonomiska krislägen och som enligt Calmfors-utredningen inte till fullo kan ersätta penningpolitiken. Av två armar återstår endast en.
Men Persson/Lundby-Wedin har dessutom två frågor att besvara.
Var ska de 12 miljarderna tas?
Det räcker inte att lättvindigt säga att en ”högre tillväxt löser det”. Nej, de måste konkret ange vad som ska ske; skattehöjningar, nedskärningar i ”vård, skola och omsorg”…?
Vad sker med välfärden? Det är mycket pengar som varje år ska läggas på hög (avbetalas på statsskulden) för att kunna användas i sämre tider. (Till detta ska läggas att den indragna halvprocenten kommer att inverka negativt på den ekonomiska tillväxten.)
Den andra frågan att besvara är vilka garantier Persson/Lundby-Wedin har för att de borgerliga partierna ska respektera uppgörelsen. (Eller hur man ska få igenom den emot sina två samarbetspartier idag.)
Moderaterna kommer hellre att vilja använda utrymmet till skattesänkningar. Eller utnyttja trycket från EMUs regler till att i sämre tider skapa en ”flexiblare” arbetsmarknad så som sker i Tyskland i dag. Det finns inga garantier för att denna uppgörelse kommer att hålla.
Om något år kan vi sitta inspärrade i EMU utan att ens ha den riskpremie som Persson/Lundby-Wedin anser måste finnas om vi ska kunna gå med.
EMU är feltänkt ekonomiskt. Det går inte att ha en enda ränta och en gemensam valuta för 15 (25) länder med så olika ekonomier. Ett uttryck för detta är att fyra länder i EMU nu är i recession, dvs de går bakåt ekonomiskt, nämligen Tyskland, Italien, Frankrike och Nederländerna.
Det är ekonomisk katastrof i EMU! Och dit vill ja-sidan dra Sverige. Ett Sverige som går mycket bättre än EMU – högre tillväxt, mer investeringar, lägre arbetslöshet, lägre inflation och stabilare statsfinanser.
Det för över till den fråga som Joakim Björkman ställde till mig i förra numret av Statstjänstemannen; på vilket sätt EMU är ett politiskt projekt. Jo, i tre avseenden:
1. EMU skapades i början av 1990-talet som en politisk uppgörelse mellan Mitterand och Kohl. Utvecklingen inom östblocket hade skapat en möjlighet till en återförening mellan Väst- och Östtyskland. Kohl ville till varje pris genomföra denna och det pris han fick betala var att finna sig i att ett mäktigare Tyskland skulle bäddas in i EU genom en ekonomisk och monetär union, EMU. Det var Frankrikes krav. Det är den historiskt politiska bakgrunden.
2. Att skapa en ränta, en valuta, en helt oberoende riksbank och i EUs grundlag lägga fast regler för staternas ekonomier innebär drastiska överföringar av makt från de enskilda länderna till EU-nivån. Demokratin minskar. Detta är i linje med EUs utveckling från självständiga nationer till en centralstyrd statsbildning för hela EU-området med en lag, en valuta och en armé som ledande EU-talesmän formulerat det.
3. EMU är feltänkt ekonomiskt, dvs de enskilda ländernas ekonomier ges sämre förutsättningar att fungera. Därför är många ekonomer och företrädare för näringslivet i Sverige emot EMU. Men andra inom samma läger är för EMU med i grunden samma analys. Deras bevekelsegrund är att ekonomiska svårigheter, som EMU hindrar länderna att effektivt angripa, skapar förutsättningar för en ”flexiblare arbetsmarknad”, för att trycka tillbaka fackföreningarna, skära i välfärden etc. Allt det vi idag ser hända i Tyskland. Näringslivet i Sverige har sedan flera år tillbaka ett antal punkter för en flexiblare arbetsmarknad vilka EMU kommer att underlätta att få genomförda, som Jens Spendrup uttryckte det i en radiointervju för någon vecka sedan.
Därför – av både ekonomiska och politiska skäl – måste Sverige hålla sig utanför EMU.
Peter Lorentzon
Är ST-medlem och arbetar på Hjälpmedelsinstitutet
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
