Dags forma ny kulturpolitik
När femdagarsveckan kom på 1960-talet begärde SSU att regeringen skulle ta itu med fritidsfrågan. Regeringen delade den uppfattningen och tillsatte Fritidsutredningen – SOU 1964: 47a – där den unge Ingvar Carlsson skulle ingå med två andra okända politiker, Thorbjörn Fälldin och Ola Ullsten.
Utredningen konstaterade att folk inte alls satt hemma på sin starkt växande fritid som femdagarsveckan innebar. Man aktiverade sig via motion, trädgårdsskötsel, resor, musei/biblioteksbesök, camping osv. I korthet kunde utredningen slå fast att mer ledighet innebar ett allt större ansvar för samhället att skapa en meningsfull fritid.
Kulturpolitiken – också i fokus under 1960-talet – formades på annat sätt. Det viktiga var att nå social och geografisk rättvisa. Den offentliga kulturen borde kunna utnyttjas av alla i samhället oberoende av bostadsort och social tillhörighet och organiseras därefter. Här påverkade samtida undersökningar som visade att socialgrupp tre inte gick på teater medan kvinnor ur socialgrupp ett var kraftigt överrepresenterade. Ur detta formades det nya ordet ”finkultur”; lite tillspetsat den kultur som befolkas av överklassen men betalas av det allmänna.
Medan Fritidsutredningen utgick från volymer och lämnade innehållet därhän gjorde man alltså tvärtom på kulturområdet. Carlsson, Fälldin och Ullsten struntade i vem som spelade fotboll, golf eller behövde fritidshus. Man konstaterade ett växande behov och relaterat samhällsansvar. Teatrar/museer/bibliotek mättes efter social och geografisk lämplighet men sågs samtidigt som statiska.
Kulturen fick ändå mer resurser där det mesta gick till länen. För att ytterligare stärka det regionala skapades Riksutställningar och Rikskonserter som en utveckling av idén om Riksteater från 1930-talet. Den sociala breddningen var svårare att åstadkomma trots ivrig retorik och ambitiös anpassning.
Idag är den statiska uppfattningen om kultur cementerad. Fokus har hela tiden gällt innehåll och organisation men saknat dynamiska inslag. Samtidigt har utvecklingen med femdagarsvecka, som väckte politikerna på 1960-talet, fortsatt med oförminskad styrka. Det räcker att nämna allt kortare arbetstid, längre semester, en vital pensionärskår som idag närmar sig en fjärdedel av hela befolkningen. En kommande reform om sex timmars arbetsdag antyder den fortsatta färdriktningen. Idag är fritidens tillväxt förändringen med stort F och meningsfull fritid är snart lika viktig som en bra anställning.
I det perspektivet är det uppenbart att kulturlivet utsatts för långvarig underfinansiering där spänningen mellan en dynamisk verklighet och ”rättvis” men statisk inriktning blivit allt mer olidlig. Fler bilar brukar betyda ett större vägnät. Ökad nativitet ger på sikt fler lärare och inte – som kulturen fått uppleva – att man låser lärarantalet och låter hundratalet pigga elever gå i samma klass.
Kultur kan inte bara kapslas in i mål om social och geografisk jämlikhet. I stället borde man tänka om och behandla kulturfrågorna som resten av samhället och grunda i vart fall den långsiktiga utvecklingen på behov med ledighet som viktig variabel.
Redan nu borde man planera för hur den offentliga kulturen ska kunna möta en reform om sex timmars arbetsdag. Möjligen kan man se idén om införande av fri entré till de statliga museerna som ett steg i den riktningen.
Genom att ta bort de pekuniära begränsningarna – kanske även på andra kulturområden – blir de växande besökssiffrorna ett argument som också Finansdepartementet accepterar. För att detta ska fungera krävs emellertid att kostrnaderna för att kunna ta emot den växande publiken också får en finansiering. Annars blir publiken personalens fiende.
Ute bland medborgarna finns ett uppdämt behov av kulturkonsumtion. Det kan den utarmade offentliga kulturen inte möta. Det borde vara dags att ändra nuvarande betongpolitik och skapa en ny som också innefattar fritidens allt viktigare roll i samhällsförändringen.
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
