Brådskande att göra om högskolornas resurstilldelningssystem
Systemet för att beräkna lärosätenas anslag leder till ett utbildningsutbud som inte är anpassat för livslångt lärande – och riskerar att leda till sänkta krav på studenterna, skriver Sveriges förenade studentkårers ordförande Simon Edström. Han hoppas att regeringen skyndar sig att reformera systemet.
Dagens system för fördelningen av resurser till den högre utbildningen hämmar kvaliteten. Det blir viktigare att många studenter går ut en kurs med godkänt än vad de faktiskt lär sig. Det leder också till färre kurser som är anpassade för människors behov av livslångt lärande. Därför behövs ett nytt system som sätter studentens lärande i centrum och ger lärare rimliga möjligheter att bedriva kvalitativ utbildning.
Ersättningen till högskolorna grundar sig i dag dels på antalet registrerade helårsstudenter, dels på studenternas prestationer, definierade som antalet högskolepoäng de tar. Detta system skapades en gång i tiden med goda avsikter, men riskerar i dagsläget att i stor utsträckning leda till sänkta examinationskrav.
Därför var frågan om ersättningssystemet ett område där förväntningarna var stora när regeringen presenterade forskningspropositionen i slutet av förra året. Den så kallade Styr och resursutredningen, ”Struten”, som presenterades 2019, föreslog en större reform av ersättningssystemet där helårsprestationer helt tas bort som grund för ersättning. Det finns många åsikter om utredningens förslag, men betänkandet tydliggjorde i alla händelser det nuvarande systemets omfattande problem. Nästintill alla remissinstanser var positiva till att helårsprestationer skulle få mindre betydelse.
Ändå utelämnades frågan helt i forskningspropositionen, vilket är både anmärkningsvärt och en stor besvikelse.
Systemet med helårsprestationer är tänkt att skapa incitament för lärosätena att stödja studenterna så att de klarar sin utbildning. Men så har det inte blivit i praktiken.
När högskolorna tilldelas resurser utifrån hur många som klarar kurserna ökar risken att de sänker kraven för att kunna godkänna så många studenter som möjligt. Detta är särskilt påtagligt för utbildningar med ett lågt antal sökande i förhållande till platser, vilket vi i dag kan se på exempelvis lärarutbildningen.
Ersättningssystemet är inte heller anpassat till framtidens behov. Arbetsmarknaden är föränderlig och många kommer att behöva omskola sig eller vidareutbilda sig under sitt arbetsliv. Men kurser på kvällstid, deltid och distans – som ofta passar bättre för dem som befinner sig mitt i arbetslivet – har i snitt lägre genomströmning och prioriteras därför inte.
Regeringen verkar delvis ha insett problematiken. I höstbudgeten 2020 fanns inte den prestationsbaserade komponenten med när medel avsattes till 3 000 nya utbildningsplatser för livslångt lärande. Det är ett steg i rätt riktning, men dessa platser motsvarar bara en procent av alla helårsstudenter och är enbart finansierade under 2021.
I dag har vi utbildningar som ser bra ut på pappret, men som i praktiken är tomma på innehåll och lärande. Det finns säkert flera möjliga lösningar, men politikerna måste till att börja med acceptera att problemen finns och vara beredda att vidta åtgärder. Det räcker inte att stå på sidan och klaga på låga kunskapskrav och få lärarledda timmar när det är systemen de själva styr över som tvingar ned kraven och kvaliteten.
Denna fråga är av yttersta vikt för både de berörda individerna och för samhället och vi har inte längre råd att sopa problemet under mattan. Vi hoppas få se en reform presenteras under året. Om en förändring uteblir visar politiken en beklaglig tondövhet när det gäller att ta tag i den högre utbildningens stora systemfel.
Simon Edström
Ordförande, Sveriges förenade studentkårer
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
