Även en generaldirektör ska ha ett anställningsskydd
När en myndighetschef får lämna sitt uppdrag i förtid hörs ofta kritik mot att hen behåller sin lön och får nya arbetsuppgifter av regeringen. Men myndighetschefer måste garanteras någon form av trygghet under den överenskomna anställningstiden, skriver Sten Heckscher, tidigare statsråd och myndighetschef samt utredare av myndighetschefers villkor.
När myndighetschefer får sluta innan tiden för förordnandet gått ut – senast Dan Eliasson (som jag för transparensens skull vill påpeka att jag känner väl) – får vi ofta höra starka uttryck av indignation för att chefen får nya arbetsuppgifter och behåller sin lön som ofta är hög. Den myndighetschef som flyttas bort får en ny anställning, vanligen som generaldirektör i Regeringskansliet, med påstått oklara eller inga arbetsuppgifter, fram till dess att tiden för den ursprungliga anställningen har gått ut.
Situationen beskrivs ibland som att de förflyttade har ”arbetsfria inkomster”, att ”arbetslinjen inte gäller” eller som att ”generaldirektörer landar mjukt på Regeringskansliets elefantkyrkogård”. Indignationen är förståelig, men frågan måste sättas in i sitt sammanhang.
Förvaltningen är regeringens viktigaste verktyg för att få något gjort. Två förhållanden är då viktiga. Förvaltningens chefer måste vara duktiga och regeringen måste vid behov kunna flytta bort den chef som inte håller måttet. Därför kan förvaltningens högsta chefer inte ha ett lika starkt anställningsskydd som andra löntagare.
För att rekrytera bra myndighetschefer måste staten kunna erbjuda rimligt goda villkor. Kvinnor och män som vi vill ska leda våra myndigheter lämnar i regel andra ansvarsfulla befattningar med ett fullt anställningsskydd för att tillträda en tidsbegränsad anställning med ett sämre anställningsskydd. Men myndighetschefer måste garanteras någon form av trygghet under den överenskomna anställningstiden.
Också andra ledande befattningshavare än myndighetschefer som av en eller annan anledning inte anses kunna vara kvar erbjuds i regel någon form av trygghet, såväl i staten som i privat sektor, där ersättningarna för bortflyttade chefer emellanåt är mycket höga.
Sedan lång tid har staten därför en ordning som innebär att det tidsbegränsade förordnandet är ömsesidigt bindande. Den myndighetschef som flyttas bort ska stå till regeringens förfogande under den tid som är kvar av förordnandet. Och regeringen ska betala lön under samma tid och dessutom förse den förflyttade med lämpliga uppgifter.
Har däremot den bortflyttade chefen misskött sig i sådan grad att hen avskedas, gäller dock inte dessa skyldigheter. Men när regeringen flyttat myndighetschefer har skälen så gott som aldrig varit ens i närheten av vad som krävs för avsked.
Regeringar av olika färg har valt att hålla fast vid den här ordningen. Det är bra för förvaltningens kvalitet.
Sten Heckscher
Tidigare bland annat statsråd, statssekreterare, myndighetschef och ordförande i Högsta förvaltningsdomstolen. Utredde 2010–2011 på regeringens uppdrag myndighetschefers villkor.
Myndighetschefers anställningar
- Det är regeringen som anställer myndighetschefer och beslutar om deras lön och övriga anställningsvillkor.
- De allra flesta myndighetschefer anställs för en bestämd tid. Normalt är den första anställningsperioden sex år. Efter den första anställningsperioden kan regeringen besluta om ett förlängt förordnande, oftast med ytterligare tre år.
- En myndighetschef som misskött sig kan skiljas från sin anställning efter prövning av Statens ansvarsnämnd.
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
