Anställningar på saklig grund viktigt för den akademiska friheten
Ett tydligt regelverk som säkerställer att det är de bästa sökande som anställs är en förutsättning för den akademiska friheten, skriver EvaLena Moser och Kjell Nilsson från ST inom universitets- och högskoleområdet. De framhåller också vikten av ett starkt anställningsskydd.
Det har länge funnits en debatt om anställningsförfaranden inom högskolan där kritik har riktats mot sådant som riggade rekryteringar och tvivelaktiga tillsättningsprocedurer. Frågan om vilken reglering av högskolan som främjar och vilken som motverkar sådana missförhållanden har dock sällan belysts.
Beslut om anställning inom staten ska enligt regeringsformen och lagen om offentlig anställning fattas på sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet. Syftet är att garantera en statsförvaltning som är fri från nepotism, vänskapskorruption och andra ovidkommande omständigheter.
Men för att principerna ska få ett reellt genomslag krävs ett tydligt och förutsägbart regelverk vid anställningsförfarandet så att risken för att arbetsgivaren väger in osakliga faktorer minimeras.
I alla de här avseendena har regering och riksdag beslutat om eller föreslagit förändringar som motverkar efterlevnaden av dessa grundsatser. Nu senast genom att ta initiativet till förändringar i lagen om anställningsskydd, las, i syfte att försämra anställningsskyddet. För högskolans del innebär en minskad anställningstrygghet ett uppenbart hot mot den akademiska friheten.
Anställningsförfarandet inom högskolan avreglerades i samband med den så kallade autonomireformen 2011, då kravet på externa sakkunniga vid tillsättning av lärartjänster avskaffades.
Dessförinnan angav högskoleförordningen att ”fakultetsnämnden eller motsvarande organ skall inhämta yttranden från minst två personer som är särskilt förtrogna med anställningens ämnesområde vid anställning av professorer och lektorer…”.
Att kravet på sakkunnigbedömning tagits bort har gjort det möjligt att överföra hela makten över vilka lärare som ska anställas till högskolans ledning.
Det tidigare regelverkets syfte var att de som anställdes skulle vara de bästa forskarna och lärarna. När nu lärosätena själva kan avgöra anställningskriterierna finns en ökad risk för godtycke och nepotism – att lärartjänster går till den som har de bästa kontakterna i stället för till den som har de bästa akademiska meriterna.
Många lärosäten har till exempel infört ”samverkansskicklighet” som ett meritkriterium. Den tidigare fakultetsledningen vid medicinska fakulteten i Lund pläderade i Dagens Samhälle för att ”dagens meritvärderingssystem måste förändras i grunden. Det måste vara lika meriterande att sitta i en bolagsstyrelse eller skriva en affärsplan som att stå i laboratoriet eller skriva en vetenskaplig artikel.” En sådan utveckling innebär en risk för att akademiska kriterier som vetenskaplig och pedagogisk skicklighet ersätts med ekonomiska och (närings-)politiska kriterier vid anställning av forskare och lärare.
Några väsentliga åtgärder för att öka skyddet av den akademiska friheten i Sverige skulle vara att återinföra kravet på externa sakkunniga vid tillsättning av lärartjänster, att minska andelen tidsbegränsade tjänster, att garantera forskning i lärartjänsterna och att motverka det externa politiska och ekonomiska inflytandet i form av samverkanskriterier vid tjänstetillsättningar.
EvaLena Moser
Ordförande, STs inom universitets- och högskoleområdet
Kjell Nilsson
Styrelseledamot, STs inom universitets- och högskoleområdet
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.