Svårt att hjälpa dem som inte vet vad de vill
Det svåraste coachsamtalet är att möta en medlem som inte verkar veta vad hon vill. En coach kan inte fatta dina beslut åt dig.
Så här kan det låta: »Jag känner bara att jag måste göra något annat, men har ingen aning om vad det skulle vara. Hoppas att du kan hjälpa mig ta reda på det.«
Nej, det kan jag tyvärr inte, vore det ärligaste svaret. Kom igen när du vet vad du vill. Men så inhuman vill jag inte vara. Här gäller det att hitta omvägar och öppningar för dialog.
Hur skicklig en coach än är går det inte överföra viljekraft till andra. Ändå är det inte alldeles ovanligt att jag möter människor som vill att jag ska fatta beslut om hur de ska förändra sitt liv, i alla fall på jobbet.
Deras vankelmod får mig att fundera på hur det är att vakna varje morgon utan drömmar och planer. Hur motiverar du dig själv att gå till jobbet? Det skulle jag vilja fråga den villrådiga.
I stället letar jag efter en gnutta arbetsglädje och små korn av drömmar hos den person jag möter. Jag märker plötsligt hur jag försöker göra just det jag inte kan och inte ska. Som coach ska jag inte ta ansvar för medlemmens (o)beslutsamhet, hur frestande det än är att komma med goda förslag.
Kanske en sådan peppning får en viss effekt för stunden, men den varar inte länge. Sen tar letargin och rädslan över igen. Det är ju riskabelt att vilja något bestämt. Tänk om det inte blir som jag önskar.
Det krävs mod för att ha och visa sin egen vilja. Att våga längta efter något talar om vad vi behöver för att må bra och utvecklas både på jobbet och i livet. Men längtan gör oss också sårbara.
Så vad ska jag säga nästa gång jag möter en tvehågsen medlem? Det vet jag ännu inte. Jag vet bara att jag inte får låta mig svepas med och komma med massa käcka tips och råd. Det är inte bra för medlemmen och hennes förmåga att drömma.
I min nästa krönika ska jag skriva om att vilja för mycket. Det kan också ställa till problem, men på andra vis.
Inger Ehn Knobblock är en av STs karriärcoacher.