Bild: Janetta Nyberg
Så får ni tyst på jobbets pratkvarnar
Pratglada kolleger kan vara härliga. Men inte när de avviker från ämnet på mötena, ställer sig vid ditt skrivbord när du försöker jobba – eller tar över hela fikasnacket.
Av:
Sofia Brax
På varje arbetsplats finns oskrivna regler för hur mycket plats man får ta i det gemensamma ljudrummet.
– Det kan variera ganska mycket mellan en reklambyrå och en bank, men det ligger i luften. Alla vet vad som gäller. Eller … nästan alla, säger Vivian Rössner, företagsutbildare i kommunikation.
Men det händer att någon ständigt pratar mer än vad omgivningen är mottaglig för. Om du vill få arbetsro, bättre möten eller bara kunna njuta av din fikarast, kan du ibland behöva strategier för att hantera de pratglada.
Här ger Vivian Rössner exempel på hur man kan hantera några vanliga situationer.
1. Sätt ramarna för mötet redan från start
Situation: På mötet börjar kollegan gräva ned sig i tekniska detaljer och du sneglar på klockan. När nästa kollega börjar berätta om något vagt relaterat som han varit med om i New York ser du de övriga mötespunkterna flaxa iväg på små vingar.
Åtgärd: Här ligger ansvaret tydligt på den som leder mötet. Det är viktigt att sätta ramarna för mötet redan i inledningen. Ju mer pratglada människor du har med på mötet, desto viktigare är det.
Det kan låta så här: »Vi har nu två timmar på oss och på den tiden ska vi ha nått fram till det här målet. Det innebär att vi i snitt får prata x minuter var. Vi har inte råd med några långa utvikningar, utan då tar jag mig friheten att avbrta. Är vi alla överens om det?«
Kommentar: Det gäller samtidigt att inte lägga sordin på spontana idéer och kreativa lösningar.
2. Sätt gränser när du blir störd
Situation: Du sitter och hamrar på datorn för att hinna klart i tid. Då ställer sig kollegan i dörröppningen: »Hallå där, hur är läget?« »Fullt upp«, svarar du med ett ansträngt leende. Då drar kollegan i gång: »Gud, du skulle bara ha sett vad som hände mig i morse…«
Åtgärd: Här handlar det om att sätta gränser. Det sämsta du kan göra är att bara härda ut och lyssna, då får du ett samtal utan närvaro. Använd gärna det så kallade giraffspråket (se nedan).
Det kan låta så här: »Jag är ledsen, men jag är precis i slutfasen av det här arbetet. Jag vill gärna höra vad du har att säga, men kan vi ta det senare? Klockan ett?«
Kommentar: Det här blir mycket lättare om man har ett samarbetsklimat där man vågar säga ifrån, där man inte bara tar upp sådana här frågor när det redan har blivit konflikt.
GIRAFFSPRÅKET
Giraffspråket är ett empatiskt sätt att tala och lyssna, utvecklat av psykologen Marshall Rosenberg. Snabb lektion: Ge en neutral observation av vad personen har gjort. Berätta hur det känns för dig. Berätta sedan vad du vill att personen ska göra i stället. Undvik negativa omdömen och generaliseringar efersom det lätt framkallar försvarsmekanismer.
3. Hejda fikarumssvadan med finkänslighet
Situation: När kollegan börjar prata om sina barnbarn förvandlas den livliga konversationen i fikarummet successivt till monolog. De intresserade följdfrågorna dör ut, och du tänker att du kunde ha fått en massa gjort i stället för att sitta där.
Åtgärd: Det är mycket lurigare i ett socialt sammanhang, där ingen är direkt ansvarig för samtalet. Det är också svårt att föra andras talan om man inte vet om alla upplever situationen likadant. Är det till exempel bara du, som inte själv har barnbarn, som blir störd? Använd gärna humor, ha glimten i ögat och en varm ton.
Det kan låta så här: »Nu har vi pratat om dina barnbarn en bra stund, Inger. Nu skulle jag vilja prata om en annan sak, nämligen...«
Kommentar: Att säga så är svårare för en som har låg status i den informella hierarkin.
Pratglada har ofta brist på självkänsla
De som pratar för mycket har ofta ont om självkänsla – de saknar en grundtrgghet, en upplevelse av att de duger som de är. De som har bra själv känsla behöver inte ta så mycket plats.
En person med dålig självkänsla kan samtidigt ha bra självförtroende, säger psykoterapeuten Lennart Björklund. Hon eller han har kanske blivit bekräftad genom att ta plats och vara duktig. Och fortsätter med det, för att fortsätta få bekräftelse.
En person med både dålig självkänsla och dåligt självförtroende kan också försöka kompensera och hitta sin plats genom att synas och höras – men det är inte lika vanligt.
Men det finns också en grupp som saknar fingertoppskänsla i sociala sammanhang, som inte reagerar när folk börjar skruva på sig eller sitter med död blick. I vissa fall kan det bero på personlighetsstörningar eller neurologiska skador. Men man kan också ha »fel« social kompetens, om man kommer från en miljö där en annan social kultur råder. Man kanske till exempel har vuxit upp i en stor, högljudd familj där det gällde att hugga ordet så fort det blev en sekunds tystnad.
Men det grundläggande behovet är nästan alltid detsamma: vi pratar för att bli sedda och bekräftade.
