Alla parter ska samverka, men…
Varför får så få långtidssjuka rehabilitering? Varför måste man vänta så länge?
En förklaring är att flera olika myndigheter och aktörer hittills hållit fast vid sina avgränsade ansvarsområden i stället för att tillsammans aktivt hjälpa den sjukskrivne tillbaka till arbete, säger Elisabet Strand, försäkringsspecialist inom samordnad arbetslivsinriktad rehabilitering vid Försäkringskassan i Stockholm.
– Ytterst handlar det om den politiska styrningen av olika myndigheter: Man sätter mål och mäter resultaten i varje enskild organisation. Varje organisation gör ju då – med hänsyn till tilldelade resurser – endast det man fått i uppdrag att göra. Resultatet blir att individen lätt ramlar mellan stolarna. Det finns trots allt otaliga exempel på välfungerande myndighetssamverkan genom åren, men den har vilat alltför mycket på enskilda handläggares och linjechefers stora engagemang.
Idag har myndigheter fått förutsättningar att göra ett allt bättre jobb för att stödja sjukskrivna att komma tillbaka till arbete, påpekar Elisabet Strand.
– Men för att vi ska lyckas krävs dessutom en förändrad arbetsmarknad, där arbetsgivare vågar anställa och behålla personer som inte har hundraprocentig arbetsförmåga. Arbetsmiljön måste dessutom vara sådan att den inte slår ut människor.
Under 2002 fick endast sju procent av alla långtidssjukskrivna rehabilitering. 200 miljoner kronor av reserverade rehabiliteringspengar förblev oanvända. Ändå skyller försäkringskassorna på resursbrist. Hur förklarar man detta?
– Pengar som öronmärkts för rehabilitering får inte användas till att anställa fler handläggare, trots att just brist på handläggande personal lett till dagens långa väntetider, bristfälliga underlag och felaktiga beslut, allt som försäkringskassorna kritiserats för. Faktum är att vi i många år lidit av brist på både resurser och gemensamma metoder. Det är vad som också behövs för att försäkringskassorna ska kunna göra ett bra jobb, konstaterar Elisabet Strand.