”Vi följer reglerna – och får kritik”

Ena dagen har det handlat om tjänstemän som tar mutor, nästa dag om handläggare som påstås gillra fällor för utvisningshotade.

Statstjänstemannen for till Norrköping för att ta reda på hur arbetsklimatet påverkats och för att höra de anställdas version av händelserna.

Vi möter en kompakt misstro mot medier. Även om fackförbundstidningens team är ”oskyldigt” i detta sammanhang är det slående hur samfällt de vi talar med känner sig ojuste behandlade. Det är inte många som är pigga på att uttala sig.

Ett försök till sammanfattning av stämningarna: ”En enig riksdag har beslutat att vi ska ha reglerad invandring. Vi är skyldiga att följa reglerna. När vi gör det utsätts vi för kritik, medan de som begår lagbrott hyllas som hjältar. Klart att det känns orättvist.”

Helmut Moser är ordförande för ST-avdelningen och har jobbat på verket sedan 1985. Han har varit med om många stormar, men den här är en av de värsta.

– Klart att folk mår dåligt. Ingen vill väl bli beskriven som en känslokall skitstövel bara för att man försöker utföra sitt jobb, säger han.

Migrationsverkets generaldirektör Lena Häll Eriksson vill dock tona ner krisstämningen:

– Visst finns det enheter där man mått dåligt och känner sig orättvist behandlade. Men så är det alltid här. Vi är härdade och jag tror att folk redan är på väg upp igen. Någon krishantering behövs inte utom i enstaka fall.

Det är två helt olika typer av händelser som placerat Migrationsverket i skottgluggen under våren.

Den ena gäller två medarbetare som misstänkts för att ha tagit emot mutor för att bevilja dömda brottslingar svenskt medborgarskap. De är nu häktade misstänkta för grovt tjänstefel med mera. Deras framtid på verket ska senare avgöras i personalansvarsnämnden.

Den andra gäller ett antal fall där verkets personal kritiserats för att ha samarbetat med polisen i avvisningsärenden. Ett av dessa fall granskas nu av JO. Internt inom verket anser man att inga fel har begåtts, men man har ändå passat på att förtydliga instruktionerna.

Helmut Moser betraktar mutaffären som djupt beklaglig och påpekar att något liknande aldrig inträffat i verkets historia.

– Sådant ska bara inte hända. Vi som arbetar i svensk statsförvaltning ska vara omutbara. Många är chockade av det som har hänt, man känner sig sviken och kan inte förstå hur arbetskamrater man jobbat nära i många år kunnat bete sig så här. En av de mutmisstänkta är ST-medlem och kan vid en senare arbetsrättslig tvist komma att begära hjälp av förbundet. Helmut Moser sitter i Migrationsverkets personalansvarsnämnd och där har han inte till uppgift att företräda en enskild medlem.

– Ingen är dömd på förhand, men om det är som vi misstänker så blir det avskedande, säger han.

Lena Häll Eriksson håller med. Båda två framhåller också att det var genom verkets egen internkontroll som männen avslöjades. Därför är det knappast aktuellt med skärpta rutiner.

– Vi kan utöka antalet stickprovskontroller. Det finns även andra möjligheter, men det är en känslig fråga hur långt man ska gå i att kontrollera sin personal. Att stärka kontrollen skulle kännas som ett misstroende och jag litar på min personal, säger Lena Häll Eriksson.

Svårare att hantera är de uppmärksammade utvisningsärendena – inte minst på grund av att de är så känslomässigt laddade och att medierna lätt tar den utvisningshotades parti. Helmut Moser konstaterar nästan uppgivet att hans försök att förklara vilka regler som styr medarbetarnas agerande aldrig brukar bli återgivna.

Och så försöker han på nytt förklara: Efter ett avvisningsbeslut är det Migrationsverkets uppgift att tillsammans med den berörde planera för ett smidigt återvändande. Men om personen i fråga vägrar och det finns ett i laga kraftvunnet beslut från Utlänningsnämnden om avvisning så övergår uppgiften att verkställa beslutet till polisen. Verket är då enligt förvaltningslagen skyldigt att samverka med polisen.

– Sedan kan man alltid diskutera var gränsen för samarbetet ska gå. För att utveckla en bra praxis krävs det en ständig diskussion om moral och etik. Vi måste följa förvaltningslagen, men behöver inte syssla med angiveri. Därför är det bra att vi efter de här händelserna har fått större klarhet, säger Helmut Moser.

Han syftar på en promemoria som verksledningen gav ut i början av maj. Där slås bland annat fast att personalen måste svara på frågor från polisen, men att man inte ska ta egna initiativ i ärenden som överlämnats dit.

– Vi har fört en dialog med personalen för att hitta regler som skapar ökad trygghet i arbetet, säger Lena Häll Eriksson och medger att det tidigare rått en viss oklarhet om arbetsfördelningen mellan Migrationsverket och polisen.

– Det goda med det här eländet är att vi får en chans att bli tydligare. Vi strävar efter öppenhet, men samtidigt ligger det i sakens natur att man i vår verksamhet får den här typen av debatter. Den som argumenterar med fakta framstår som en känslokall byråkrat jämfört med den som argumenterar med känslor, säger hon.

En medarbetare som under våren hamnat i en utsatt position är Gunnar Pettersson, mottagningshandläggare på Region Mitt i Norrköping. Det är han som utpekats för att ha tipsat polisen om ett möte med en bosnisk man. Gunnar Pettersson är än i dag bitter över att ha ”hängts ut”, men han ångrar sig inte och är mån om att få ge sin version av händelseförloppet.

Han betonar att det inte rörde sig om en fälla. Polisen hade ringt till verket och frågat om man visste något om bosniern, som hade ett tre år gammalt utvisningsbeslut över sig. Verkets personal är då skyldig att upplysa om vilka möten som är inbokade. Bosniern tillfrågades vid besöket om han hade något emot att träffa polisen, men det hade han inte, uppger Gunnar Pettersson. Mötet ägde rum den 14 februari. Polisen tog då mannen i förvar och en vecka senare verkställdes utvisningen. Mannens fru och barn blev kvar i Sverige. Flera veckor senare uppmärksammades fallet genom att en diakon i svenska kyrkan anklagade Migrationsverket för att gillra fällor.

– Det ingår i vårt jobb att samverka med polisen, säger Gunnar Pettersson. Vi jobbar under hård press med en ständigt ökande hög av ärenden. De som inte får stanna ska vi försöka hjälpa att återvända frivilligt, men om de vägrar ska vi överlämna ärendet till polisen. Det är klart att det inte alltid känns så bra rent känslomässigt, men regelverket är solklart.

Efter händelsen med bosniern har han förstått att vissa invandrare uppfattar honom som en farlig man. Han har tagit upp saken med sin chef och fått fullt stöd för sitt sätt att arbeta. Även arbetskamraterna har givit honom ett helhjärtat stöd.

Ewa Lidström på verkets praxisenhet vittnar dock om att vårens händelser lett till en ökad osäkerhet och försämrat självförtroende bland handläggarna på mottagningsenheten – detta trots att hon anser att de gör ett bra jobb och följer gällande regler.

– Det tråkiga är att vi inte kan få fram att alla asylsökande processas enligt det uppdrag vi har från regering och riksdag. Vad jag efterlyser är vad de som kritiserar oss vill ha i stället. Ska de som har processats enligt reglerna ändå få välja om de vill stanna i landet eller ej – och i så fall utifrån vilka kriterier?

Ewa Lidström påpekar också att de asylsökande själva knappast svävar i ovisshet om vilka regler som gäller.

– Om våra regler var otydliga skulle de inte behöva gömma sig. Både asylfallen och gömmarna är mycket medvetna om att de har kört loppet till slut, säger hon.