Tio år efter katastrofen
I dag är det tio år sedan Estonia sjönk. Med i djupet följde 63 förtroendevalda från ST-Polisväsende i Stockholm. En av dem som överlevde är Tom Johnson, idag ordförande för Stockholmssektionen.
– Vi hade en konferens om sammanslagningen till en polismyndighet i Stockholm, berättar Tom Johnson, sektionsordförande i Stockholm och en av de fem överlevande från katastrofen.
Fartyget började skaka redan när gruppen samlade sig för att äta middag vid 20-tiden. Några var sjösjuka och dök aldrig upp medan andra bröt upp tidigt.
Vid förlisningen befann sig ett 30-tal av dem i karaokebaren.
– Själv bröt jag upp cirka 50 minuter innan fartyget förliste. Jag gick bara ut ur baren utan att säga hej då. Jag vet inte varför, tänkte väl att jag skulle komma tillbaka senare.
Det var sista gången han såg någon av de 63 kamrater som omkom i katastrofen.
Tom Johnson var i hytten och borstade tänderna när den första kraftiga krängningen kom som fick båten att luta i 20 graders vinkel.
– Jag såg havet piska mot kajutans fönster och gick ut i korridoren. Jag knackade på hos en kamrat, men ingen öppnade. I foajén såg jag människor rutscha ner från babord och slå i väggen på andra sidan.
Tillsammans med ett tiotal andra passagerare tog han sig upp till sjunde däck där han slungades överbord av en stor våg. Estonia låg nu som en skyddande pir och bortom fartygets ljuscirkel låg en upp och nedvänd livbåt som Tom Johnson började simma emot.
– Men då kom en ny våg med bråte och jag kände hur adrenalinet började pumpa. Ska jag inte komma hem till mina två döttrar? tänkte jag. Jo det ska jag, bestämde jag och simmade till livbåten.
Han delade den upp- och nedvända livbåten med en estnisk besättningsman och två flickor i 20-årsåldern. De sköljdes gång på gång av båten, men kravlade sig upp igen.
Men fjärde gången de kastades av omkom de båda flickorna. Tom Johnson och den estniske besättningsmannen räddade varandra upp i båten flera gånger.
Tom Johnson frös ohyggligt. Efteråt visade det sig att hans kroppstemperatur var nere i 28 grader.
– Jag försökte tänka mig varm. Jag tänkte på en varm sol – och det fungerade faktiskt, säger han.
Den första helikoptern som kom var en spaningshelikopter som inte kunde plocka upp de nödlidande. Sedan kom helikoptrar som tog upp dem som låg i vattnet.
Till slut hamnade även Tom Johnson i vattnet utan att kunna ta sig upp. Hans fot satt fast i ett rep. En 19-årig ytbärgare skar loss honom och hjälpte honom upp i helikoptern.
Väl hemma såg arbetsgivaren till att de fem som överlevde fick kontakt med en psykolog.
– Men jag slet tio till tolv timmar per dygn med att bygga upp en ny länssektion. Vid årsskiftet 97-98 kände jag att jag var på väg att gå i väggen. Jag bad om att få gå i individuell terapi, vilket jag gjorde fram till juni 2002. Det var oerhört bra!
Idag åker Tom Johnson runt och håller föredrag om krishantering. Han har varit hos brandförsvaret, försvaret, kyrkor, kommuner och skolor.
Han har också byggt upp den länssektion som han själv är ordförande för. I dag finns 140 aktiva förtroendevalda i länssektionen och fem lokalsektioner.
Detta är en nyhetsartikel. Publikts nyhetsrapportering ska vara saklig och korrekt. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, Fackförbundet ST, och utformas enligt journalistiska principer samt enligt spelreglerna för press, radio och TV.