Röster om nya avtalet
”Lönerna måste upp.” I ett par reportage i höstas berättade ST-medlemmar dels från Skövde, Falköping och Lidköping (i nr 15/00), dels från Kiruna och Gällivare (13/00) om sina förväntningar på årets avtalsrörelse. Här ger några av dem sin syn på det nya, centrala avtalet.
Ulla Anderberg, skattekontoret, Skövde:
– De principer för lönesättning som nämns i avtalet, till exempel ansvar och svårighetsgrad, verkar bra. Men jag undrar lite över formuleringen att lönebildningen ska bidra till att behålla arbetskraften. Vilka är det man vill behålla? Är det bara de som är unga och attraktiva på arbetsmarknaden? Jag kan tänka mig att man inte är lika angelägen om att behålla oss som är lite till åren gångna och inte lika attraktiva.
– Jag hoppas att vi assistenter som tar ett stort ansvar och fattar egna beslut ska få ett rejält lönepåslag i år. Annars kommer vi att bli minst lika upprörda som vi var efter förra lönerörelsen!
Berit Jönsson, skattekontoret, Skövde:
– De kriterier för lönesättning som det talas om i avtalet verkar bra. Nu får vi se hur arbetsgivaren tar dem till sig. Stupstocken hoppas jag att vi aldrig ska behöva använda. Men den kunde gott vara något högre än 2,5 procent. Det är bra att det finns en individgaranti, men beloppet borde vara högre än 230 kronor.
– På lokal nivå hoppas jag att vi får ett avtal som inte kan tolkas olika av facket och arbetsgivaren. Förra gången ansåg vår arbetsgivare att de tecknat ett ”handläggaravtal”. Därför fanns inte mycket pengar över till andra personalgrupper.
Berit Wisaeus, skattekontoret, Skövde:
– Det centrala avtalets policy för lönesättning verkar bra. Jag hoppas att vi inte ska få ett lika lågt procentpåslag som förra gången. Dessutom hoppas jag att vi som bara tjänar runt femton-, sextontusen får höjda grundlöner.
– Jag är lite tveksam till individgarantin. Det finns risk för att arbetsgivaren slänger till oss 230 kronor var och tycker att alla därmed fått sitt.
Per Tjikkom, museitekniker, Ájtte, Svenskt fjäll- och samemuseum, Jokkmokk
– Nu blir det upp till var och en på arbetsplatserna att försöka komma ifrån stupstocken på 2,5 procent. Med den individuella lönesättningen kan resultatet bero lite mer på tycke och smak, så det hade varit bättre med en stupstock på 2,9 eller 3,0 procent.
– Det blir också mer otacksamt att hålla på som facklig företrädare. En del undrar varför de inte får mer, och man ska ju företräda alla.
Avtalets skrivningar om samverkan kring lönebildning och lönekriterier tycker han är bra. Detta har parterna arbetat med på museet i tre år, och systemet är väl känt och accepterat, menar han.
Ewa Granberg, lokalregistret, polisen, Gällivare:
– Man hade ju hoppats att det skulle vara lite mer kraft bakom, lägstanivån är för låg. Man borde titta på det faktum att vi blivit färre och tagit på oss mer arbetsuppgifter. Sedan tycker jag att avsättningar till Kåpan är tveksamt. Det blir så lite, och vi är inte tillfrågade.
– När det kommer till lokala förhandlingar får man hoppas att de är rättvisa. Det måste premieras mer om man tar på sig nya arbetsuppgifter.
Birgitta Mäki, skattekontoret, Kiruna:
– Det är positivt att det är ett ettårsavtal – det blir inte så långt till nästa gång om det inte går så bra som vi hoppas.
– Det är också bra att alla är garanterade en lönehöjning, även om det finns kvar en viss osäkerhet om hur man hanterar det lokalt. Det är viktigt att alla får del.
Birigtta Mäki har inte hunnit fundera på hur stora löneökningar man kan hoppas på lokalt, men gör en snabberäkning på den så kallade stupstocksnivån på 2,5 procent:
– Det blir 375 kronor i genomsnitt om man har en lön på 15 000 kronor. Det är för lite.
Björn Fernström, Föremålsvården, Kiruna:
– Innan jag såg avtalet trodde jag det skulle vara bara pengar
och procent. Det här tycker jag är bra, det ger oss åtminstone en möjlighet att diskutera frågan om lönekriterier och löneprinciper – om arbetgivaren vill.
– Förhoppningen är förstås att få så mycket som möjligt i lönepotten. Men vi ska försöka diskutera arbetstidsfrågan också. Vi har 7,5 timmar nu på sommaren, och det tycker vi att vi kan ha året runt. Och där tror jag att det finns en viss möjlighet att komma överens.
Fakta/Avtalet
- Avtalet för anställda på myndigheter gäller från 1 april 2001 och ett år framåt. Avtalet fastställer inte nivån för löneökningarna. I stället läggs ansvaret på de lokala parterna, som först och främst ska komma överens om vilka principer för lönesättningen som ska gälla på arbetsplatsen, och därefter om fördelningen på individer.
- ”Alla arbetstagare ska veta på vilka grunder lönen sätts”, enligt avtalstexten. Lönen ska bidra till att myndigheten kan rekrytera, motivera och behålla personal. Nivån kan behöva ändras med hänsyn till bland annat högre kompetens, mer kvalificerade arbetsuppgifter, större ansvar, höjda krav och ökad effektivitet, slår avtalet fast.
- Om de lokala parterna inte lyckas sluta avtal om nivå och fördelning före den 1 oktober gäller följande: Den lönesumma som ska fördelas höjs med 2,5 procent eller lägst 420 kronor per heltidsanställd. Fördelningen avgörs av en lokal lönenämnd.
- Om facket inte gått med på något annat ska varje anställd få en löneökning på minst 230 kronor. Denna individgaranti faller i så fall ut i samband med en avstämning senast 30 april 2002.
- Arbetsgivarnas avgifter till Trygghetsstiftelsen sänks under tre år från 0,7 till 0,05 procent av lönesumman. Resterande 0,65 procent avsätts till lokala insatser för att höja de anställdas kompetens eller för att rekrytera ny kompetens. Avtalet förutsätter att fack och arbetsgivare kommer överens om hur pengarna ska användas. Om så inte sker kan tvisten i sista hand överlämnas till skiljeman för avgörande.
Detta är en nyhetsartikel. Publikts nyhetsrapportering ska vara saklig och korrekt. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, Fackförbundet ST, och utformas enligt journalistiska principer samt enligt spelreglerna för press, radio och TV.
