"Jag bestämde mig för att inte dö därute"
Tom Johnson, STs andre vice ordförande, var en av de 989 personer som gick ombord på M/S Estonia i Tallinn den ödesdigra dagen för 25 år sedan. 852 av dem kom aldrig fram till Stockholm – bland dem 63 fackligt aktiva i hans ST-sektion. ”När jag frös som mest på morgonen tänkte jag att det tar slut här på flotten”, säger han.
Det började som en alldeles vanlig konferensresa. Efter en spenderad dag i Estlands huvudstad Tallinn skulle 68 fackligt förtroendevalda vid ST inom Polisen fortsätta planera för den kommande omorganisationen, då Polisen skulle bli indelad i länsmyndigheter.
Tom Johnson, i dag STs andre vice ordförande kommer ihåg allt från den 28 september 1994, säger han. Till och med vilket hyttnummer han hade.
För det här blev ingen vanlig konferensresa.
När sällskapet klivit ombord på M/S Estonia och satt sig i restaurangen för en sen middag hade det blåst upp till storm. Flera kolleger blev sjösjuka och dök inte upp.
Efter maten samlades ett tjugotal av dem i Karaokebaren.
– Jag kommer särskilt ihåg ett större sällskap med ungdomar från Småland som var där också, de kan ha varit från Pingstkyrkan om jag minns rätt, säger Tom Johnson.
Vid 23-tiden bröt Tom Johnson upp. När han kom till dörren stannade han upp för ett ögonblick, minns han.
– Det var konstigt att bara gå utan att säga hejdå till de andra. Jag vet inte varför men jag tänkte att det inte var likt mig. Sedan gick jag i alla fall.
Han borstade tänderna och lade sig i hytten på fjärde däck, precis ovanför bildäck, för att sova. Stormen höll i sig, han hörde konstiga ljud och insåg att något inte var som det skulle. Efter ett par höga smällar öppnade han dörren.
I efterhand har Tom Johnson förstått att smällarna måste ha varit bogvisiret som lossnade från fartygets för.
Utanför dörren lutade golvet och han bankade på en kollegas hytt, utan att få svar. Människor föll från den ena änden av korridoren och ned till den andra, vissa slogs medvetslösa. Ljudet av kroppar som slår i väggen kan han beskriva än i dag.
Tillsammans med några medpassagerare började han försöka ta sig uppåt längs trapporna och ut på däck. En kvinna från konferensen ropade hans namn men försvann bakom en skiljevägg när han vände sig om.
När de till sist nådde utgången hade färjan börjat sjunka och han befann sig på sidan av båten tillsammans med uppskattningsvis ett hundratal andra människor. Adrenalinet pumpade och han kände inte av hur han hade brutit en tå.
– Det här händer inte. Nu kommer vi behöva sitta fast på någon ö och vänta på hjälp, tänkte jag. Men därute fanns det knappast några öar, säger Tom Johnson.
Det sista han kommer ihåg från båten var en man som försökte lugna fyra kvinnor. Genom att förklara för dem att det skulle ta lång tid för båten att sjunka, och att hjälpen var på väg.
Sedan blev det svart, och i nästa ögonblick fann han sig själv simmandes bland bråte i det kalla vattnet för att leta efter något stadigt att flyta på. Några tomma, uppblåsbara flottar syntes en bit bort.
Men även om han beskriver sig som en duktig simmare var det för långt dit.
– I det här läget börjar jag bli riktigt förbannad och bestämmer mig för att kämpa. Jag ska inte dö här ute, säger Tom Johnson.
Han lyckas ta sig upp på en flotte som hamnat upp och ned. Där befinner sig redan en estnisk besättningsman och två kvinnor i tjugoårsåldern.
En sex timmar lång färd börjar, och de fyra hamnar i vattnet åtminstone sex gånger under den tiden. Han beskriver ett tunnelseende där den enda tanken är att komma upp ur vattnet igen.
– Jag minns hur jag håller i besättningsmannens krage en gång för att han inte ska sjunka. Han räddar också livet på mig flera gånger den natten, säger Tom Johnsson.
När helikoptern till sist dök upp hade de båda kvinnorna omkommit under ett av de tillfällen som de spolades av.
– Hon suckade till. Sedan sjönk hon bara bort i djupet. Den andra kvinnan fick panik, sedan försvann hon också.
Ytbärgaren, en orangeklädd 19-årig värnpliktig som Tom Johnson har träffat vid ett par tillfällen genom åren, firade sig ned och skar loss ett rep som satt fast runt hans ben av någon anledning.
Tom Johnson skickades upp med vinschen till helikoptern. Strax efter kom ytbärgaren i sällskap med den estniske besättningsmannen.
Han flögs först till finska Utö och sedan till universitetssjukhuset i Åbo. Efter knappt två dygn fick han gå ombord på försvarets Herkulesplan för resa hem till Sverige. Det var en orkeslös make och pappa som knackade på lägenhetsdörren hemma i Stockholm.
Det var kväll och Tom Johnsons båda döttrar, då tre och fem år gamla, sov i sina sängar men kom upp och mötte sin pappa.
– Enorm lycka! Det var familjen som fick mig att överleva, och när jag bestämde mig för att kämpa och simma var det barnen som jag såg framför mig. De skulle få träffa sin pappa igen, säger Tom Johnson.
När den yngsta dottern vaknade nästa morgon ville hon leka flotte, för det hade hon sett på tv, skrattar Tom Johnson.
Han var 33 år 1994, i ganska god form och bra på att simma. Det ihop med en otrolig tur som bland annat gjorde att han hamnade i ett bra gäng räddade förmodligen livet på honom den natten, tror Tom Johnson.
Flera gånger har han fått frågan om han haft dåligt samvete för att han själv överlevde när så många fick sätta livet till. Det har han aldrig.
Veckan efter olyckan var han tillbaka på jobbet, där han kände allas stöd från dag ett. Medicinen för att bearbeta katastrofen blev att jobba. Mer och mer.
Tom Johnson spenderade långa dagar med att bygga upp den fackliga strukturen kring Polisens nya organisation. Han jobbade med att ersätta de 63 förtroendevalda som aldrig återvände från resan.
– Jag tyckte att det var min plikt att ställa upp när jag fick frågan om jag orkade. Det var mitt bidrag till mina döda arbetskamrater.
En interimistisk styrelse bildades inom ett par veckor efter olyckan och i februari 1995 valdes en ny fulltalig styrelse.
För STs del försvann många medarbetare med lång erfarenhet och djupa kunskaper, men på sikt klev människor som kanske aldrig hade valt att engagera sig i fackliga frågor fram, tror Tom Johnson.
– Folk kände ansvar och man hade det som hänt som något gemensamt att förhålla sig till.
Efter tre år tog det tvärstopp. Tom Johnson gick in i väggen och sökte psykologhjälp. Han gick dit regelbundet i fyra år.
Under åren som gått sedan olyckan har Tom Johnson åkt båt flera gånger och han trivs på havet. Ett par år direkt efter katastrofen hade han mardrömmar varje gång han hade badat i havet, och det märks att han blir berörd känslomässigt vid ett par tillfällen under intervjun.
– Men här idag kan jag ärligt säga att jag har lämnat Estonia bakom mig, säger Tom Johnson.
Största fartygsolyckan i Östersjön under modern tid
Den 28 september är det 25 år sedan som M/S Estonia sjönk. 852 människor omkom, varav 747 uppges saknade än i dag. Den yngsta som överlevde var en 12 årig pojke, han var den enda överlevande som var under 15 år.
Av de 552 svenskar som var med ombord överlevde 51. Bland passagerarna fanns 68 förtroendevalda från ST inom Polisen, 5 av dem överlevde.
Det första larmet från fartyget kom klockan 01.22. Därefter tog det 7 minuter innan all radiotrafik bröts. M/S Estonia sjönk klockan 01.48.
Enligt haverikommissionens rapport var vädret hårt med medelvindar på 18 till 20 meter/sekund, vilket statistiskt sett sker mellan fem och tio gånger per år i området där olyckan inträffade.
Temperaturen i vattnet var mellan 10 och 11 grader vid tidpunkten.
Ingen har krävts på rättsligt ansvar för olyckan.
Källa: Haverikommissionens slutrapport
Detta är en nyhetsartikel. Publikts nyhetsrapportering ska vara saklig och korrekt. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, Fackförbundet ST, och utformas enligt journalistiska principer samt enligt spelreglerna för press, radio och TV.
