Det är Lenas lön som kampen gäller
Nu tar ST strid för att få upp Lena Westerlunds lön. Hon är en av 6000 anställda på försäkringskassan som har 25 procent lägre lön än motsvarande grupper inom staten.
Lena Westerlund började på försäkringskassan eftersom det i början på 1970-talet ansågs vara ett framtidsjobb.
Efter 30 år, varav de 14 senaste som rehabiliteringshandläggare på lokalkontoret i Härnösand, tjänar hon 20400 kronor i månaden.
–Lönen är naturligtvis låg med tanke på det ansvar jag har och den press och kritik jag och mina kollegor idag utsätts för. Det är vi som får skulden, när varken arbetsgivare eller arbetsförmedlingen kan erbjuda alternativa jobb till långtidssjukskrivna, säger Lena Westerlund.
Obehag inför beslut
En del förhandlingar och möten med arbetsgivare och försäkrade blir verkligen tuffa, medger Lena Westerlund. Många arbetsgivare anser att försäkringskassan ska ta en större del av ansvaret. Mycket tid går därför åt till att informera dem om vad som gäller. De försäkrade vill naturligtvis inte heller få sin försörjning ifrågasatt.
–Visst kan jag ibland känna obehag inför beslut jag måste fatta. Jag vet ju vilka konsekvenserna blir. Sådana gånger skulle jag önska att jag fick stöd från ledningen, vilket långtifrån alltid är möjligt, eftersom de flesta cheferna har rationaliserats bort. Hittills har jag ändå klarat mig undan personliga hot.
Skäll från arbetsgivare, försäkrade och massmedia – och dålig lön. Varför stannar du kvar på försäkringskassan?
Varit snälla och lojala
–För att jag trivs! Jag har alltid gjort det, trots att vi med åren blivit allt färre som ska göra allt mer. Vi som jobbar här har följts åt länge, känner varandra och hjälps åt. De eftersatta lönerna kan åtminstone delvis förklaras med att majoriteten av de anställda är kvinnor som varit snälla och lojala och inte tagit strid för ordentliga lönelyft. Facket centralt gjorde inte heller det på den tiden vi tillhörde Försäkringsanställdas förbund.
Ständigt pusslande
Idag gäller ärendekoncentration även vid Försäkringskassan i Västernorrland. Det betyder till exempel att lokalkontoren i Härnösand och Timrå enbart arbetar med rehabilitering inom ohälsoområdet.
–Jag tycker det är tråkigt eftersom vi i Härnösand har varit ett så väl fungerande kontor. Nu känns det lite stympat och sönderslaget.
Lena Westerlunds arbetslag har hittills bestått av sju rehabiliteringshandläggare, varav en är långtidssjuk. Den 1 september försvann ytterligare en, till ett annat jobb, men kassan kommer inte att ersätta henne. I stället omfördelas arbetsuppgifterna.
–Tillfälliga lösningar blir allt vanligare. Självpåtagen övertid förekommer också, men jag tror ändå inte att någon hos oss jobbar gratis eller i smyg, säger Lena Westerlund.
Detta är en nyhetsartikel. Publikts nyhetsrapportering ska vara saklig och korrekt. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, Fackförbundet ST, och utformas enligt journalistiska principer samt enligt spelreglerna för press, radio och TV.