50 år sedan facklig fusion gjorde ST stort
För 50 år sedan beslutade Statstjänstemannaförbundet att gå samman med TCO-förbunden i Televerket, Vattenfall och Posten. Medlemstalet i det nya »storförbundet« ökade med 50 procent. En viktig drivkraft var att stärka den fackliga sidan inför den nyvunna förhandlingsrätten.
Fackförbundet STs föregångare Statstjänstemannaförbundet samlade sina ombud till extrakongress 25–26 oktober 1968 med en enda uppgift: att ta ställning till ett förslag om samgående med Postverkets tjänstemannaförbund, Statens Vattenfallsverks tjänstemannaförbund och Televerkets tjänstemannaförbund. ST-ombuden sade enhälligt ja, och även de tre andra förbunden genomförde kongresser som bekräftade samgåendet.
Frågan hade diskuterats länge inom centralorganisationen TCO, som då hade 14 självständiga förbund i den statliga sektorn. Den så kallade TCO-7-kommittén med sju förbund började utreda en fusion redan 1962.
Två av dem, Polisförbundet och Tullmannaförbundet, hoppade dock av längs vägen. Ett tredje, Svenska järnvägarnas kontorspersonal- och arbetsledarförbund, gick händelserna i förväg och anslöt sig till ST 1966. När de kvarstående gick ihop 1 juli 1969 växte ST från drygt 40 000 medlemmar till drygt 60 000 och blev TCOs näst största förbund.
Samgåendet var ett av flera i tiden. Exempelvis gick ett kvinnligt och ett manligt lärarförbund ihop i Sveriges lärarförbund 1963, tre förbund bildade sjukvårdsfacket SHSTF och tre förbund anslöt sig till HTF, Handelstjänstemannaförbundet.
För statstjänstemännens del var förhandlingsstyrkan ett viktigt argument. 1966 infördes full förhandlingsrätt och strejkrätt i den offentliga sektorn, och de statliga arbetsgivarna fick en central förhandlingsorganisation genom Statens avtalsverk.
De 14 fackliga motparterna hade visserligen sin gemensamma förhandlingskartell TCO-S, men samordningen mot arbetsgivaren var inte helt okomplicerad. »En viss tungroddhet kan inte undvikas«, skrev författaren Per Sandberg i den samtida historiken Tjänstemannarörelsen.
Med förhandlingsrätten följde också behovet av större kansliresurser, en rejäl konfliktfond och utbyggd kommunikation, vilket var ett argument för ett större förbund. Det »nya ST« kunde snart efter samgåendet flytta in i de lokaler på Sturegatan i Stockholm som fortfarande är adressen för STs centrala kansli, och fem regionala kontor inrättades runt om i landet. Medlemstidningen Statstjänstemannen gjordes om och ökade utgivningsfrekvensen.
Även den inre organisationen ändrades vid samgåendet. Medlemmarna blev nu direktanslutna till ST i stället för den myndighetsförening man tillhörde, och föreningarna blev lokala avdelningar med förgreningar i sektioner och klubbar. Därtill inrättades en distriktsorganisation för lokal facklig samverkan över myndighetsgränserna.
Televerket utgjorde STs största avdelning med 12 000 medlemmar, men både den och avdelningen vid Vattenfall gick under 1990-talet över till Svenska industritjänstemannaförbundet, numera Unionen. Orsaken var att verksamheterna bolagiserades och arbetsgivarna bytte arbetsgivarorganisation.
»Varje gång arbetsgivaren byter arbetsgivarorganisation flyttas facken som pjäser!«, kommenterade ST-Teles ordförande, Berith Westman, övergången i Statstjänstemannen hösten 1995.
Detta är en nyhetsartikel. Publikts nyhetsrapportering ska vara saklig och korrekt. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, Fackförbundet ST, och utformas enligt journalistiska principer samt enligt spelreglerna för press, radio och TV.
