Tveksamma genvägar
Oacceptabelt, säger både myndigheter och organisationer om regeringens korta remisstider. Regeringens iver att genomföra sin politik riskerar att gå ut över förslagens kvalitet.
Det låter klokt. ”Regeringen vill veta vad de som berörs tycker och vilket stöd förslaget har.” Så skriver regeringen på sin egen hemsida om remissförfarandet, en gammal god tradition i svensk förvaltning som ger myndigheter och organisationer chansen att granska och komma med synpunkter på utredningsförslag innan regeringen bestämmer sig för vad den ska tycka.
Det handlar inte om någon omröstning. Poängen är inte att remissinstanserna ska skumma igenom förslaget och säga ”toppen” eller ”uselt”, utan att deras sakkunskap ska kunna påverka slutresultatet. Det blir bättre beslut när en rad experter läser och analyserar förslagen och olika intressegrupper får möjlighet att belysa vad de innebär för just dem. Om ministrarna är lyhörda kan de lägga bättre och mer underbyggda propositioner.
För att remissvaren ska fylla den funktionen krävs naturligtvis att det finns rimlig tid att sätta sig in i förslagen. Regeln är att remissinstanserna ska få minst tre månader på sig. Tyvärr har regeringen i sin iver att driva igenom stora reformer ofta haft så bråttom att man fuskat med detta. I en genomgång fann Svenska Dagbladet nyligen att finansdepartementet haft tre månaders remisstid för bara fem av 28 remisser sedan valet.
Socialdepartementet var inte stort bättre.
Det har fått remissinstanserna att klaga högljutt. ”Oacceptabelt”, ansåg Skatteverket, som nyss fick mindre än sex arbetsdagar på sig att lämna synpunkter på det snåriga förslaget om sänkta arbetsgivaravgifter i tjänstesektorn.
Exakt samma ord använder Sveriges Kommuner och Landsting om remisstiden för förslaget om införande av en rehabiliteringskedja. Organisationen ser en pågående och ”mycket olycklig” trend mot allt kortare berednings- och beslutsprocesser.
Kanske skulle regeringen egentligen helst slippa vilja veta vad de som berörs tycker och vilket stöd dess förslag har. Det spelar ingen roll – det är grundlagen som ålägger regeringen att ta in synpunkter innan förslagen skickas till riksdagen. Komplicerade förslag som kan väntas möta mycket kritik ska inte undantas – tvärtom är det särskilt viktigt att de blir ordentligt genomlysta.
På så vis kan problem och negativa effekter upptäckas. Som i fallet med den begränsningsregel som skulle förhindra att långtidssjukskrivna får ut mer än 75 procent av den tidigare inkomsten genom försäkringar eller kollektivavtal. Remissinstans efter remissinstans pekade på stora svårigheter med förslaget. Och redan samma dag som remisstiden gick ut meddelade statsminister Fredrik Reinfeldt att regeringen drar tillbaka
förslaget.
Det är ett skolexempel på hur remissinstanser kan påverka. Ser vi tillbaka, finns det många misstag som kunnat undvikas om myndigheters och organisationers sakkunskap tagits tillvara bättre. Regeringen skulle göra klokt i att
utveckla, och inte avveckla, det svenska remissväsendet. För det är trots allt bättre att backa när man kommit halvvägs
än att köra hela vägen – för att efteråt konstatera att man kommit fel.
Alexander Armiento
chefredaktör
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.