Större möjlighet till framgång med enad front
Det nya pensionsavtalet för myndigheternas anställda har flera starka punkter. Men om den fackliga fronten varit enad hade STs ansträngningar för att göra det ännu bättre kunnat bära frukt.
Vägen fram till ett påskrivet avtal om framtidens tjänstepensioner för myndigheternas anställda har varit lång och svår. Frågan berör dagens unga anställda och kommande generationer; det nya systemet omfattar dem som är födda 1988 eller senare.
Under våren 2015 var diskussionerna intensiva. ST förhandlade tillsammans med de andra förbunden inom Offentliganställdas förhandlingsråd, OFR, och lyckades få Arbetsgivarverket att gå med på villkor som för stora grupper är förmånliga jämfört med hur pensionsavtalen ser ut på resten av arbetsmarknaden. Många av de ST-medlemmar som berörs kommer med det nya avtalet PA 16 att få större pensionsavsättningar än vad det tidigare avtalet hade gett.
Men vissa myndighetsanställda kommer att få en sämre tjänstepension än de skulle ha fått med de gamla reglerna. Det gäller bland andra de som i slutfasen av sitt yrkesliv gör karriär och kommer upp i högre lönenivåer.
För att kunna rekrytera och behålla skickliga och kompetenta medarbetare behöver myndigheterna kunna erbjuda goda anställningsvillkor. Den statliga tjänstepensionen är en betydelsefull del av paketet. Den borde även i framtiden garantera att ingen som går i pension drabbas av en kraftigt försämrad privatekonomi.
Detta var en av de saker som ST ville diskutera vidare när Arbetsgivarverket i juni förra året lade fram ett avtalsförslag. Det fanns också andra problem som hade behövt lösas i en ny överenskommelse – exempelvis ville förbundet skapa bättre förutsättningar för ett hållbart arbetsliv, bland annat genom att ge den enskilde större möjlighet att gå ned i arbetstid i slutet av yrkeslivet. En viktig fråga är också flygledarnas pensionsålder – av flygsäkerhetsskäl har de gått i pension vid 60 år, men det nya avtalet ger dem inte den möjligheten.
ST och de andra förbunden inom OFR ville förhandla vidare. Men de två andra fackliga förhandlingsorganisationerna på statens område, Seko och Saco-S, valde att splittra den fackliga fronten. I stället för att fortsätta förhandlingarna i syfte att nå ett bättre avtal accepterade man arbetsgivarnas förslag. Efter att de övriga parterna bundit upp sig vid en överenskommelse har STs fortsatta ansträngningar för att få till stånd förbättringar varit förgäves. Arbetsgivarverket meddelade efter sommaren att man inte tänkte ändra på något i avtalet, ett besked som stått fast också efter medling. I praktiken ledde omständigheterna till att andra organisationer gjort upp om avtalsvillkoren för STs medlemmar.
Med ett samlat fackligt agerande hade ett bra pensionsavtal kunnat bli ännu bättre. ST har gjort vad man kunnat, men inte kommit längre. Därmed är det logiskt att man nu skriver på, för att på så vis bli part i avtalet. Men diskussionerna om hur vi ska säkra ett hållbart arbetsliv och trygga pensioner för alla måste fortsätta.
Alexander Armiento, chefredaktör
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
