Samma gamla krav från arbetsgivarna
Nu går förhandlingarna om avtalet om löner och villkor för anställda på myndigheterna in i sin mest intensiva fas. Många krav kommer igen från tidigare år – och striden kan bli tuff.
Tongångarna från Arbetsgivarverket kändes igen, när parterna på det statliga området växlade yrkanden. Den mest bekanta visan handlar om hur löneökningarna enbart ska avgöras på arbetsplatserna – helst direkt mellan chef och medarbetare. Liksom i förra avtalsrörelsen vill arbetsgivarna också stadfästa den ordningen i ett tillsvidareavtal, som löper på utan en bestämd tidpunkt för nya centrala förhandlingar.
Att Arbetsgivarverket gärna vill ha det så är inte så konstigt. Det kan tyckas märkligare att andra fackliga organisationer har accepterat den ordningen.
Resultatet blir ju att lönerna helt och hållet sätts under fredsplikt, vilket gör det omöjligt för arbetstagarsidan att ta till konfliktvapnet om man inte är nöjd med vad som erbjuds. Och när den centralt fastställda »stupstocken« för löneökningarna försvinner, ökar risken för att skillnaderna i löneläge mellan rika och fattiga arbetsplatser växer.
ST och förbundets allierade inom Offentliganställdas Förhandlingsråd har hela tiden gjort motstånd mot sådana förslag. Det kommer man att göra även i år. Men det är inte omöjligt att arbetsgivarna driver sitt krav ännu hårdare än tidigare.
I vårens förhandlingar på det kommunala området vägrade Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, att släppa kravet på ett sifferlöst tillsvidareavtal. Inte förrän medlare kallades in fick facken igenom sitt krav på en garanti för löneökningar i nivå med andra avtal på arbetsmarknaden.
Förhoppningsvis är Arbetsgivarverket klokare, och inser att det är nödvändigt att bygga ett förtroende hos både fack och enskilda medarbetare för de lokala arbetsgivarnas förmåga att hantera lönebildningen. Och att det arbetet måste börja med att förvalta de skrivningar som de nuvarande avtalen innehåller på bästa sätt. Inte genom att envist driva sin ståndpunkt till konfliktens rand.
Frågorna om var och hur löneökningarna bestäms och hur stora de ska vara är viktiga. Men också mycket annat står på spel i avtalsrörelsen på myndighetsområdet. Exempelvis vill arbetsgivarna begränsa de grupper som omfattas av det värdefulla trygghetsavtalet. De driver också kravet att skära ned antalet dagar då tillägget till föräldrapenningen betalas ut. Listan på områden där intressena står emot varandra kan göras lång.
Maktförhållandena på arbetsmarknaden är inte en gång för alla givna. Arbetsgivarna och deras bundsförvanter försöker ständigt pressa tillbaka fackens positioner. Ju starkare de fackliga organisationerna är och ju mera enade deras medlemmar står, desto större är chansen att lyckas försvara vunna segrar och att ytterligare kunna förbättra de anställdas villkor.
Att vara medlem i facket är att ge sitt stöd till den kampen. Den som oroas av arbetsgivarnas framstötar kan också göra en viktig insats för den fackliga försvarslinjen genom att övertyga kolleger och andra om de fackliga argumenten. Att bilda opinion och värva nya medlemmar till facket bidrar till att rusta arbetstagarsidan för både dagens och framtidens avtalsrörelser.
Alexander Armiento,
chefredaktör
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.