Piskan viner igen
Bristerna i rehabiliteringen av långtidssjuka är ett politiskt misslyckande. Tyvärr väljer regeringen att försämra villkoren för de svagaste i stället för att förbättra deras förutsättningar att komma tillbaka till jobbet.
Snabbare och effektivare rehabilitering av den som blivit långtidssjuk skulle lösa många problem – både för samhället och för individen.
Att det är bättre för Sveriges ekonomi att människor jobbar än att de får sjukpenning är en självklarhet. Och de flesta sjukskrivna vill inget hellre än att komma tillbaka till arbetsmarknaden. En lång bortavaro kan tära på såväl självkänsla som privatekonomi. Inte minst efter regeringens försämringar av ersättningen.
I många fall saknas däremot förutsättningar att komma tillbaka. Ansvaret för rehabilitering är oklart. Arbetsgivaren smiter från sitt ansvar och vårdens insatser kan komma för sent.
När regeringen ska hävda »arbetslinjen« och få människor att »lämna utanförskapet« vore det rimligt att börja
i denna ände. Förtydliga aktörernas roller och främja snabbare och mer omfattande åtgärder. Stimulera arbetsgivare att vara aktiva. Studera vilka metoder som fungerar och sprida den kunskapen inom vården. Och lägga mer – inte mindre – resurser på att främja en
arbetsmiljö som inte sliter ut människor.
I regeringens nya förslag, som nu skickats ut på remiss, är strategin i stället att tvinga ut de sjukskrivna på en
arbetsmarknad där de knappast är särskilt välkomna.
Den som bedöms ha någon arbetsförmåga förlorar nämligen sin sjukpenning efter ett halvår – även om det inte går att komma tillbaka till det gamla jobbet. I stället för att ge den långtidssjuke förutsättningar att återgå till det yrke hon utbildat sig till och har fallenhet för, ska hon ta första bästa jobb som erbjuds.
Om hon nu erbjuds något jobb över huvud taget. Att en långtidssjukskriven person som inte kunnat behålla sitt gamla jobb lär ha svårt att hitta en ny arbetsgivare tycks inte bekymra socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson. I praktiken hänvisar hon många till a-kassa och socialbidrag, och vältrar därmed över statens kostnader på arbetslöshetsförsäkringen och kommunerna.
De som ska administrera den nya, hårda linjen kommer också att hamna i skottgluggarna. Ännu en sten läggs till därmed till bördan för de anställda på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen – myndigheter som redan är hårt pressade av regeringens åtstramningar.
En positiv del i förslaget är att sjukskrivna efter tre månader ska få rätt till tjänstledigt för att prova annat arbete. För några kan detta säkert vara en väg till en bättre tillvaro. Men faktum kvarstår likväl: förslaget försämrar anställningstryggheten bakvägen.
Samtidigt saknar det helt tillstymmelse till tydligare krav på arbetsgivarna. Och några konkreta planer på hur möjligheterna till rehabilitering faktiskt ska bli bättre har regeringen inte formulerat.
Att många människor fått gå sjukskrivna utan att någon tagit ansvar för deras rehabilitering är ett djupt skamligt faktum som samtliga regeringar de senaste årtiondena måste ta ansvar för. Mot den bakgrunden är det naturligtvis lovvärt att verka för att sjukskrivna ska komma tillbaka i arbete. Men regeringens strategi är djupt orättvis. I stället för att ställa krav på arbetsgivarna och vården väljer man att låta piskan vina över de svagaste.
Alexander Armiento
chefredaktör
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
