Osäker tidtabell för rehabilitering
Samtidigt som långtidssjuka oroar sig för nya krav hävdar socialförsäkringsministern att rehabiliteringen redan fungerar bra. Men det är oroväckande att det utlovade stödet till sjukskrivna dröjer.
Den som är sjukskriven ska få hjälp att komma tillbaka till jobbet så snart som möjligt. Det borde vara en självklarhet. Men tyvärr har det inte fungerat så. Kunskapen om vad som kan hjälpa människor tillbaka till arbete har varit dålig, eftersom forskning och uppföljning kring rehabilitering varit eftersatt. Och även när det finns effektiva behandlingar har många långtidssjuka inte fått tillgång till dem – i alla fall inte utan långa väntetider.
Skulden kan sökas på många ställen. Vården har brustit. Arbetsgivarna har inte gjort sitt. Men det yttersta ansvaret vilar på politikerna. Och där är det tydligt att tidigare regeringar inte tagit frågan på tillräckligt stort allvar. Gårdagens sjukförsäkring var många gånger ett hyckleri, säger socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson i detta nummer av ST Press. Hon vägrar acceptera att människor lämnas åt sitt öde i en passiv sjukskrivning. Det är naturligtvis en klok och sympatisk grundinställning.
Problemet är att den hjälp som ministern vill ge de sjukskrivna dröjer. Först i somras skrev staten och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, under ett avtal om den rehabiliteringsgaranti Cristina Husmark Pehrsson talat så mycket om. Arbetet med att införa den har alltså just påbörjats. »Vi är ju glada för om den finns på plats inom tre till fyra år«, säger SKLs expert. Inte heller den utlovade satsningen på företagshälsovården kommer att vara igång inom den närmaste framtiden, konstaterar branschföreningen Svensk företagshälsovård.
Att bygga upp kapacitet i vården tar tid. Det är inte konstigt. Det märkliga är att den medkännande ministern valt att införa hårdare krav på de sjukskrivna långt innan hon lyckats stärka deras möjligheter att få hjälp och stöd. På detta område är alla nyheter nämligen redan på plats: Sedan 1 juli kan den som har arbetsförmåga, men inte klarar något jobb på den egna arbetsplatsen, tvingas lämna sitt jobb efter sex månader för att kunna få försörjning genom a-kassan.
Även om alla sjuka garanterades rehabilitering skulle de nya kraven vara tuffa. En sådan rätt har inte funnits – det var ju just därför Cristina Husmark Pehrsson ville införa den. Och trots att experterna och landstingen säger att det dröjer innan reformen fungerar har ministern en annan uppfattning: Den är snart på plats. Och förresten fungerar rehabiliteringen bra redan i dag. Och för övrigt är den landstingens ansvar.
Cristina Husmark Pehrsson är inte orolig. Men de människor som fortfarande får vänta på rätt vård medan de nya tidsgränserna kryper allt närmare känner knappast samma tillförsikt. Orsaken till detta är emellertid att de har skrämts upp av medierna, säger ministern.
Hennes självsäkerhet är anmärkningsvärd. För de sjukskrivnas skull får vi hoppas att hon får rätt. Men visar det sig att hon har fel kommer det politiska ansvaret att vila tungt på hennes axlar.
Alexander Armiento
chefredaktör
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
Regeringen har infört något som de benämner "rehabiliteringskedja" men som inte har ett dyft att göra med rehabilitering, istället är det bara en "åtstraming"
Höj avgifterna och sänk a-kasseersättningen = öka desperationen och arbetskraftsutbudet, sänk tilltron till det generella systemet, spara pengar, försvaga facket.
Införa en "rehabkedja" som i praktiken bara är krav på den enskilde plus tillåta förtidspensionerade att jobba = öka desperationen och arbetskraftsutbudet, sänk tilltron till det generella, spara pengar.
Tvinga över folk från sjukförsäkringssystemet till arbetslöshetsförsäkringen som delvis är självfinansierad (egenavgifterna/arbetslöshetsavgifterna) = spara pengar och tvinga facken administrera skiten.
Öka arbetskraftsutbudet genom EU-rörlighet, arbetskraftsinvandring utan rättigheter, pigavdrag = öka utbudet av billig arbetskraft.
Försvaga facket = sämre skydd för lönerna.
Sämre arbetsmiljöinspektion = sämre skydd för hälsan och starkare ställning för dåliga arbetsgivare.
Ska jag fortsätta.....
I sammanfattning: Regeringen vet PRECIS vad de gör. Varför ska vi anta något annat?