Ökade klyftor av ondo
Inkomstklyftorna i Sverige blir allt större.
Under 1990-talet växte skillnaderna snabbt. Den rikaste tiondelen av hushållen ökade sin inkomst med tio procent, samtidigt som den fattigaste tiondelen fick sin inkomst sänkt med 13 procent. (Räknar man dessutom med de ungdomar som bor kvar hemma var inkomstminskningen hela 34 procent för den fattigaste tiondelen).
Utvecklingen har varit likartad i staten – vinnare är unga, välutbildade män, förlorare äldre, lågutbildade kvinnor.
Frågan måste naturligtvis ställas: Hur stora ska vi tillåta klyftorna bli mellan människor i vårt samhälle?
Är det rimligt att postchefen Lennart Grabe, med en deklarerad årsinkomst på 6,8 miljoner kronor, ska tjäna 30 gånger så mycket som den genomsnittlige ST-medlemmen?
Ännu mer utmanande blir skillnaden om man jämför med det privata näringslivets ledare. Ericssons VD Kurt Hellström fick förra året en total årslön på hela16,8 (!) miljoner kronor.
Det kan naturligtvis ses som extremfall.
Men också inom enskilda myndigheter finns anmärkningsvärt stora klyftor, även om det handlar om lägre lönenivåer.
Ett exempel:
Landets domare har löner upp till 67 000 kronor i månaden. De som fått mest i lönehöjning har fått ett påslag med hela 32,5 procent på två år. (”…provocerande…”, ansåg STs förhandlingschef Johan Tengblad i förra numret av Statstjänstemannen). ST-medlemmarna på samma arbetsplatser, domstolssekreterarna, ligger kvar på en genomsnittlig lön på drygt 17 000 i månaden; somliga tjänar bara lite mer än 13 000.
I årets avtalsrörelse vill Arbetsgivarverket öka lönespridningen i staten ytterligare; den individuella lönesättningen ska bli än mer accentuerad.
Med ett sådant synsätt riskerar marknadskrafterna och arbetsgivarnas godtycke att helt ta överhanden. De lägst avlönade blir de som får betala med uteblivna löneökningar.
Även arbetsgivarna borde förstå att stora skillnader och orättvisor på jobbet – liksom i samhället i sin helhet – är till nackdel för alla. För arbetsmiljön, för arbetsprestationen, för de högst avlönande, för cheferna. Och naturligtvis allra mest för de som befinner sig nederst på lönestegen.
Därför ligger det också i fackets intresse att bekämpa utvecklingen mot ökade klyftor.
Fackföreningsrörelsen får aldrig glömma de som har svagast ställning på jobbet.
Där finns i själva verket fackets själ, nämligen i solidariteten med de mest utsatta.
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.