Nej till ökade klyftor
Inkomstklyftorna i Sverige måste öka.
Det föreslog de två ekonomerna Fredrik Bergström och Robert Gidehag, båda anställda vid Handelns utredningsinstitut, i en debattskrift i våras med namnet Den orättvisa ”rättvisepolitiken”.
Skriften gavs ut av Timbro, arbetsgivarnas och näringslivets egen tankesmedja. Den väckte inte nämnvärd uppmärksamhet då.
Nu återkommer de två ekonomerna med samma budskap – ökade inkomstklyftor – och de har tilldelats en väl synlig plats i samhällsdebatten, nämligen en stort uppslagen debattartikel i Dagens Nyheter den 8 augusti; dagen efter kraftigt uppbackad i tidningens huvudledare.
Bergström/Gidehag upprepar med den drucknes envishet tesen att bara större inkomstskillnader kan öka den svenska tillväxten och föra Sverige tillbaka till en tätposition i levnadsstandard och rättvisa. Att öka löneklyftorna är därför en av de allra angelägnaste uppgifterna i Sverige just nu.
De anför egentligen inga hållbara argument för varför de har rätt. De anser uppenbarligen att deras ”ekonomiska sakkunskap” legitimerar åsikterna.
Annars är det ganska enkelt att konstatera att Sverige under de senaste femtio åren är ett exempel på ett land som lyckats förena måttliga löneklyftor med ekonomiskt välstånd för alla grupper i samhället.
Den fackliga rörelsen tog avstamp i den demokratiska/humanistiska värdetraditionen om solidaritet och människors lika värde. Ett halvt sekel av kamp ledde till en skördetid under 1900-talets andra del.
Men på 90-talet började lönespridningen åter att öka. Den rikaste tiondelen av hushållen ökade sin inkomst med tio procent, samtidigt som den fattigaste tiondelen fick sin inkomst sänkt med 13 procent.
Delvis beror utvecklingen naturligtvis på allt starkare marknadskrafter och minskat fackligt inflytande.
Men det har också att göra med ett på flera håll förändrat fackligt synsätt.
Akademikerfacken i stat och kommun tecknade i årets avtalsrörelse s k nollavtal, innehållslösa avtal utan pengar, där lönen görs upp direkt mellan chefen och den anställde.
Vilka som blir lidande av nollavtalen är lätt att räkna ut. De svaga grupperna, de som inte är ”konkurrensdugliga”, de som inte är chefens favoriter, de arbetshandikappade, de långtidssjukskrivna, de som inte orkar med i det uppskruvande tempot. Alla riskerar de att bli utan lönehöjning.
Resultat: Inkomstklyftorna ökar ytterligare.
Även arbetsgivarna borde förstå att stora skillnader och orättvisor på jobbet – liksom i samhället i sin helhet – i längden är till nackdel för alla. För arbetsmiljön, för arbetsprestationen, för de högst avlönade, för cheferna. Och naturligtvis allra mest för de som befinner nederst på lönestegen.
En metod för att i någon mån begränsa de ökande löneklyftorna är att i avtalet slå vakt om en individgaranti, d v s lönepåslag åt alla. STs förhandlingsråd krävde det inför årets avtalsrörelse och ordföranden Annette Carnhede underströk vikten av kravet.
Ändå har myndighetsvisa avtal redan tecknats där ST-facket gått med på att slopa individgarantin…
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
