Modellen för lönebildningen måste utvecklas
Det är viktigt att facken står upp för sina krav på löneökningar i årets avtalsrörelse. Men för samhällsekonomins skull måste arbetsmarknadens parter också värna och utveckla vår modell för lönebildning.
Under 2016 ska en stor del av Sveriges anställda få nya löneavtal. Industriavtalets avtalsperiod löper ut 31 mars. Med den ordning som gällt på arbetsmarknaden i snart 20 år sätter det avtalet märket för löneökningar även i andra branscher.
Därmed är utfallet i industrins förhandlingar betydelsefullt för alla löntagare. Inför förhandlingarna har Facken inom industrin krävt 2,8 procent i ett ettårigt avtal. Det är rimliga krav. Svensk ekonomi går bra. Expertisen på Konjunkturinstitutet manar inte längre till återhållsamma löneökningar. Likväl har arbetsgivarsidan traditionsenligt kallat lönekraven orealistiska och försökt argumentera för endast minimala höjningar.
Det är viktigt att industrins fackförbund har den styrka och det stöd som behövs för att både i förhandlingarna och i opinionen kunna utmana bilden av att landets företag inte har råd att höja lönerna. Vi behöver avtal på en nivå som ökar köpkraften och gör att vi kan undvika en skadlig deflation. Avtal som kan ge alla arbetstagare reallöneökningar.
Men som experter och fackliga företrädare konstaterar i detta nummer av Publikt kan avtalsrörelsen bli stökig. Industrins ledande roll i lönebildningen utmanas från flera håll.
Principen att industriavtalet sätter märket bygger på tanken att företag som konkurrerar på den globala marknaden ska kunna komma överens om avtal de har råd med, och att andra branscher inte ska bjuda över den nivån och trissa upp lönerna i en spiral av kompensationskrav. En sådan spiral skulle leda till att Sveriges konkurrenskraft försämras och att löneökningarna äts upp av inflation.
Den nuvarande modellen har gett oss rejäla reallöneökningar och företag som står starka. Men den har också fått kritik för att konservera löneskillnader mellan arbetsgivare och branscher. Den gör det svårt att uppvärdera de lågbetalda, kvinnodominerade jobben i välfärdssektorn. Många fackförbund har därför försökt att runda märket genom att teckna avtal utan någon centralt fastställd nivå för löneökningar, med förhoppningen att fack och arbetsgivare på arbetsplatserna ska kunna komma överens om högre löneökningar än vad industriarbetarna får.
En annan komplikation är att LO-förbunden i årets avtalsrörelse inte kunnat samla sig kring gemensamma krav. Flera förbund har nu gått ut med högre krav än Facken inom industrin.
En utveckling där facklig splittring och allt fler sifferlösa avtal undergräver märkets normerande roll är riskfylld. Den kan leda till att de centrala aktörerna förlorar kontrollen över lönebildningen och möjligheten att ta ansvar för samhällsekonomin. Och den kommer att gynna dem som redan står starka på arbetsmarknaden, på de svagares bekostnad.
Vår modell för lönebildning står inför stora prövningar. Det vilar ett tungt ansvar på arbetsmarknadens aktörer att tillsammans diskutera och hantera de problem som finns med dagens ordning. Modellen måste värnas, men också utvecklas – annars är risken att den ersätts av en farlig oreda.
Alexander Armiento, Chefredaktör
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
