Kakan måste bli större
Stor uppmärksamhet ägnas fördelningen av medel till högre utbildning och forskning. Men det viktigaste för Sveriges framtid är att lösa grundproblemet: att de samlade resurserna är för små.
Kunskap och kreativitet har gjort Sverige rikt. Världsledande medicinisk forskning och banbrytande tekniska landvinningar har gett oss välstånd. Ska vi säkra vår framtida välfärd krävs det att vi skapar förutsättningar för nya goda idéer.
Det kräver en högt utbildad befolkning och en blomstrande kunskapssektor. Då finns den växtkraft som skapar framgångsrika industri- och tjänsteföretag och en modern offentlig sektor.
»Sveriges framtid fordrar en tydlig signal från regering och riksdag att man nu vill ändra riktning och genomföra en rejäl satsning på att stärka svensk forskning«, slår regeringens Globaliseringsråd fast i en rapport. Rådet, vars ordförande är högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg, konstaterar också att en hög utbildningsnivå är en viktig faktor för att det ska vara attraktivt att investera i Sverige. Ambitionen måste därför vara att både höja utbildningens kvalitet och ge fler möjligheter till högre utbildning, skriver man.
Den borgerliga alliansen gick till val på löften om att öka statens satsning på forskning till en procent av BNP. Tyvärr har regeringen ännu inte gjort något för att uppfylla det löftet. Medan man varit sysselsatt med att sänka fastighetsskatten och konstruera ett vårdnadsbidrag förstärker allt fler andra länder sina budgetar för forskning och utbildning. I Sverige leder i stället sparkrav till att utbildningar läggs ned. Allt färre påbörjar en forskarutbildning och våra forskare citeras inte längre lika flitigt i vetenskapliga tidskrifter.
I det läget sätter en del hoppet till radikala reformförslag – som inte löser det grundläggande problemet med bristande resurser. Ett sådant är att slå samman lärosäten till större enheter. Att samla krafterna är inte nödvändigtvis en dålig idé, men inte heller någon lösning i sig om de totala resurserna är för små. Värt att hålla i minnet är att inget av de lärosäten som toppar internationella rankningar har fler studenter är vad Stockholms eller Lunds universitet har i dag. Det är de stora forskningsmedel de förfogar över som gjort dem så framgångsrika.
Att fördela de pengar vi satsar på forskning och utbildning på ett annat sätt – som regeringens resursutredning förespråkat – kan bara vara ett litet steg på vägen. Regeringens utredare Dan Brändström, som tvingats finansiera sitt förslag genom att skära ned antalet utbildningsplatser, ställer frågan om det är värt att införa det system han föreslår, om staten inte är beredd »att tillskjuta kraftigt ökade resurser att fördela till de bästa universiteten och högskolorna«.
Reformer utan resurser riskerar att bli misslyckade försök att visa politisk handlingskraft som i stället slår sönder det som är positivt med dagens system: principen att högre utbildning ska vara tillgänglig för många, på många platser i landet, och att all utbildning ska vara forskningsanknuten.
Regeringen måste klara tre saker på samma gång: att stärka forskningen,
att stärka kvaliteten i högskolans grundutbildning och att åter öka antalet studenter. Det kräver en målmedveten satsning.
Lars Leijonborg måste helt enkelt lyssna till råden från sitt eget råd.
Alexander Armiento
chefredaktör
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
