Hata fattigdomen
Världens ledare är eniga om att fattigdomen ska halveras fram till 2015. För att det ska ske måste dagens biståndsnivåer fördubblas.
Varje dag dör 30 000 barn i världen – mer än tio miljoner årligen – av brist på mat, vatten och hälsovård.
Det är en fortgående katastrof av nästan ofattbara dimensioner som dessutom går oss i den rika världen nästan obemärkt förbi.
Hunger, brist på mat, är det yttersta uttrycket för fattigdom.
Men fattigdom är mer än så.
»Fattigdomen är som att leva i ett fängelse, i livegenskap, och vänta på att bli befriad.«
Så säger en kvinna på Jamaica i en av de tiotusentals intervjuer som Världsbanken kontinuerligt gör om fattigdomen.
En kvinna i Moldavien, det fattigaste landet i Europa, uttrycker sin förtvivlan:
»Fattigdom är smärta, den känns som en sjukdom. Den gröper ur ens värdighet och driver en mot fullständig hopplöshet.«
I dag lever 1,2 miljarder män, kvinnor och barn – av en världsbefolkning på sex miljarder – i extrem fattigdom, på mindre än en US-dollar (cirka
7 kronor) per dag. Minst lika många tvingas klara sig på två dollar per dag.
Det är naturligtvis förskräckande siffror.
Världen är rikare än någonsin och det produceras tillräckligt med mat för att föda hela mänskligheten.
Ändå är den rika världens insatser som droppar i havet.
För fem år sedan enades 189 stats- och regeringschefer i FN om att halvera fattigdomen fram till 2015.
Hittills har det gått alldeles för långsamt. Med nuvarande tempo uppnås målet först 2150 – 135 år för sent!
Men hoppingivande signaler finns. Storbritanniens premiärminister Tony Blair har uppenbarligen insett problemets vidd. Hans land har lovat att betala sin del av de räntor och amorteringar som världens 32 fattigaste länder är skyldiga Världsbanken. Det handlar om 1,3 miljarder kronor om året fram till 2015.
Stora belopp onekligen, men ändå bara en spottstyver jämfört med skuldbördan. De 40 fattigaste länderna beräknas ha skulder på 1 500 miljarder (!) kronor, pengar som dessa länder aldrig kommer att kunna betala tillbaka.
I stället krävs en verklig skuldavskrivning i stor skala.
Men i första hand är en rejäl ökning av biståndet till de fattiga länderna av nöden. En fördubbling av dagens biståndsnivåer räcker för att halvera fattigdomen till 2015.
Bara fem länder uppfyller FNs (alltför blygsamma) mål om 0,7 procent av BNI till biståndet – Sverige, Norge, Danmark, Luxemburg och Nederländerna. Sverige kommer snart att nå upp till enprocents-målet och Storbritannien och Frankrike har lagt fram en tidplan för att öka biståndet till 0,7 procent.
Det är naturligtvis en ynkedom att de rika länderna inte ens kan betala en hundradel av sitt välstånd i bistånd.
Världsbanken kommer att spela en nyckelroll i fattigdomsbekämpandet.
Nyligen utsågs omstridde Paul Wolfowitz, USA-presidenten Bushs förre vice försvarsminister och en av männen bakom Irak-kriget till ny chef för banken.
Sveriges biståndsminister Carin Jämtin och u-länderna har uttalat tveksamheter mot honom.
Ändå måste hoppet finnas om att världens ledare, när de i höst åter samlas i FN, ska kunna enas om krafttag för att ge hela världens befolkning värdiga levnadsvillkor.
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.