Handla med ansvar
Genom att ställa krav vid inköp av varor och tjänster kan konsumenter, företag och myndigheter driva på för rimliga villkor för dem som producerar dem. Staten borde vara en föregångare i det arbetet.
Med sina inköp kan konsumenten påverka samhället. Det är ingen ny tanke. Hotet om köpbojkott har länge varit ett verktyg i kampen för goda arbetsvillkor och global rättvisa.
Ställda inför ett tydligt val väljer många ett flygbolag som ger kabinpersonalen rimliga löner och arbetsvillkor även om det kostar lite mer. Få vill bära kläder sydda av barn som arbetar under slavliknande förhållanden.
Rättvisemärkning är en smart idé som gör det lättare att välja varor som tillverkats med respekt för mänskliga rättigheter. Konceptet föddes i Holland på 80-talet och vinner långsamt mark i Sverige. I dag går det att hitta rättvisemärkt frukt, kakao, kaffe, te, ris och bomull i affärerna.
Det är en glädjande utveckling. Men även om svenskarnas samlade kundvagnar är en hyfsad plattform för påverkan räcker det inte. Även företag och myndigheter måste ställa krav på vad de köper. Och intresset får inte stanna vid innehållet i kaffeautomaten och fruktkorgarna.
Vi tycks vara på rätt väg. Många företag har börjat titta närmare på sina underleverantörer – om inte annat som ett sätt att minska risken att drabbas av obehagliga avslöjanden.
I bästa fall går det att på detta sätt skapa en motkraft mot den globala marknadens ständiga prispress, ett samvete som ställer besvärliga frågor om jämställdhet, organisationsfrihet och arbetsvillkor.
Den offentliga sektorn borde vara en föregångare i den utvecklingen. Så är det knappast i dag. P1-programmet Kaliber berättade nyligen om hur stora mängder kinesisk sten importeras till Sverige. Bland slutkunderna finns flera svenska kommuner.
Kaliber rapporterar om hur man på de kinesiska stenfabrikerna arbetar utan skyddsutrustning i en miljö av buller och livsfarligt stendamm. Hundratusentals kinesiska arbetare har drabbats av silikos – stendammslunga.
En del debattörer tycker det är fel att lägga sig i de kinesiska arbetarnas villkor. De ser krav på en rimlig arbetsmiljö som förtäckta handelshinder och hävdar att Kinas och många andra länders möjlighet att konkurrera bygger på produktion till absolut lägsta kostnad.
En sådan argumentation är oerhört cynisk. Även om vi knappast kan kräva att hela världen omedelbart ska införa kollektivavtal på svensk nivå måste vi kunna begära att människor inte tvingas offra liv och hälsa för den ekonomiska utvecklingens skull.
Nyligen krävde TCO att svenska myndigheter ska ta fram en uppförandekod för sin upphandling från utlandet. »Stat, kommun och landsting som handskas med skattepengar har ett särskilt ansvar för att utländska arbetare som framställer de inköpta varorna ska ha rätt till en säker och hälsosam arbetsmiljö« skriver centralorganisationen – och det är lätt att instämma.
Facket kan spela en viktig roll som pådrivare och blåslampa inom den offentliga sektorn. Ett första steg är att ställa de kritiska frågorna och på så sätt föra upp ämnet på agendan.
På så sätt kan våra gemensamma skattepengar – på samma sätt som vår personliga matbudget – verka i riktning mot schysstare arbetsvillkor världen över.
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
