Bort med munkavlen!
Mer än 2,5 miljoner löntagare nekas möjligheten att slå larm om missförhållanden på jobbet utan att riskera straff eller trakasserier.
Den som är anställd i den privata sektorn – och det gäller också ST-medlemmar som jobbar i bolagsvärlden – kan komma att mista sitt arbete, bli stoppad i karriären eller bli omplacerad om hon/han berättar för massmedia om brister eller direkt brottsliga felaktigheter i företaget.
Det är en följd av att en verklig meddelarfrihet i kombination med efterforskningsförbud saknas i det privata näringslivet. De anställda har i stället i många fall en långtgående tystnadsplikt. I praktiken finns med andra ord stora hinder för en privatanställd att utnyttja sin grundlagskyddade yttrandefrihet.
Meddelarfriheten innebär att mer än 1,3 miljoner anställda i offentligt verksamhet – stat, landsting och kommun – har rätt att anförtro sig till journalister utan att riskera repressalier från arbetsgivaren. Till meddelarfriheten är ett efterforskningsförbud knutet som förbjuder samma arbetsgivare att efterforska källan till de uppgifter som publiceras.
Meddelarfriheten är naturligtvis ett omistligt inslag i ett demokratiskt samhälle. Den verksamhet som betalas av skattepengar måste kunna genomlysas på ett effektivt sätt.
Samtidigt är öppenheten och yttrandefriheten ett starkt och viktigt vapen mot korruption i den offentliga sektorn.
Bolagiseringarna i staten, i landstingen och i kommunerna har medfört att hundratusentals anställda på senare år fråntagits meddelarfriheten.
Allmännyttig verksamhet som tidigare kunde granskas genom anställdas tips till massmedia, har därmed blivit hemligare.
Flera TCO-förbund, bland andra ST och Journalistförbundet, har protesterat mot detta. De uppmanar justitieminister Thomas Bodström att lägga fram en proposition som ”ger alla anställda i verksamheter som finansieras av medborgarna samma lagskydd för yttrandefrihet och mot repressalier”.
I januari 2001 föreslog Sören Öman i sin utredning ”Yttrandefrihet för privatanställda” en utvidgad meddelarfrihet. Den skulle gälla alla anställda oavsett driftsform och/eller arbetsgivare om en verksamhet finansieras med allmänna medel.
Arbetsgivarna hävdade att förslaget hotar konkurrens och företagshemligheter.
Fortfarande ligger frågan för ”beredning” i justitiedepartementet.
Men det räcker självfallet inte med att stanna vid offentligfinansierad verksamhet.
För att verklig yttrandefrihet ska råda på de svenska arbetsplatserna, för att vi ska undvika tysta och räddhågade arbetsplatser, krävs en fullständig meddelarfrihet för alla anställda.
Motståndarna inom näringslivet borde inse att öppenheten avslöjar fifflet också i de privata bolagen, som Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom-Hulthén mycket riktigt påpekat.
Nyligen krävde LOs ordförande Wanja Lundby-Wedin att meddelarfrihet införs för privatanställda .”Det måste vara en demokratisk rättighet att anonymt få lämna uppgifter till media utan att källan får efterfrågas”, sade hon.
Därmed finns en bred facklig enighet i frågan.
Så vad väntar regeringen och samarbetspartierna på?
Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.
