Weeping Willows vägrar vara inne
Med nya skivan är Weeping Willows än en gång bandet med stora stråkar och ännu större vemod. Precis som när Stockholmsgruppen slog igenom för sjutton år sedan.
För ett tag sedan gick sångaren Magnus Carlson igenom två fulla kartonger med videokassetter. Hans mamma har genom åren spelat in varenda tv-framträdande som Weeping Willows har gjort. I tre dygn satt han och gjorde om inspelningarna till datafiler.
– Jag såg att vi har lagt på oss något kilo och bytt klädstil varje år. Det jag överraskades mest av var att vi faktiskt var riktigt coola i början, säger Magnus Carlson.
Vi sitter tillsammans med gitarristen Ola Nyström på ett café mittemot Weeping Willows replokal på Södermalm i Stockholm. Där har bandet hållit till sedan starten.
I vår och i sommar kommer de att spela på teatrar och konserthus inför sittande publik.
– Innan vi startade bandet hade vi faktiskt som uttalat mål att spela på små stadshotell runt om i landet. Vi har kommit dit nu, säger Ola Nyström.
Några hus bort ligger restaurang Kvarnen. Där jobbade Magnus Carlson i baren i mitten av nittiotalet, samtidigt som han sjöng i ett coverband som tolkade amerikansk sextiotalsmusik på fullaste allvar. Efter en sammanslagning med bandet Apache bildades Weeping Willows och samma dag som tidningen Pop kom ut med en artikel om bandet började skivbolag ringa hem till Magnus Carlson. Debutskivan Broken promise landvar storslagen, med smäktande stråkar och texter om brustna hjärtan. Detsamma kan sägas om aktuellaThe time has come, gruppens sjätte album på sjutton år. Omslaget liknar ett kuvert som skickats från förr. »At last we have made peace«, sjunger Magnus Carlson i inledande The world is far away.
– Det känns som om det börjar nu. Att allt som jag har gjort hittills har varit träning. Jag ligger lite efter er andra i bandet. I början var jag mest en glad skivsamlare, en nybörjare. Nu känner jag att jag är redo, att jag är i kapp er, säger Magnus Carlson och tittar på Ola Nyström.
Magnus Carlson ligger som vanligt bakom texterna på plattan. Han berättar att han ändrade inriktning efter reaktionerna på andra skivan.
– Då skulle vi ta det deppiga vidare och göra på gränsen till självmordsmusik. Sedan började vi höra om folk som tagit livet av sig och att vår skiva låg i skivspelaren. Det kom dödsannonser som citerade mina texter. Det blev väldigt läskigt, allt det där var ju teater från min sida. Sedan dess lägger jag alltid in lite hopp i alla låtar. Jag är äldre i dag och har barn, jag har en annan syn på världen. När man är yngre är det mer svart och vitt.
Weeping Willows har genom åren genomgått både medlemsavhopp och musikaliska genrebyten. I tidigare intervjuer har Magnus Carlson sett tillbaka på de tidiga skivorna med kritiska ögon.
– Jag är en självkritisk person. På de första två skivorna hade vi en enad idé om att göra vår version av att Scott Walker möter Elvisi Nashville. Vi hade vissa ramar. Sedan tröttnade vi på dem.
– Då kändes hörnet vi spelat in oss i för litet. Det blev förutsägbart, säger Ola Nyström.
– Samtidigt, med distans, så tycker jag att det var häftigt att ha sitt eget hörn, säger Magnus Carlson. Det är inte alla som har det. Och vi är väl lite tillbaka där i dag.
De fyra som nu utgör kärnan i bandet har under åren parallellt spelat med andra artister och i andra konstellationer. På den nya skivan har Goran Kajfes och Johan Berthling kommit in som producenter.
– Vi gillar att jobba med olika producenter. Goran och Johan tillförde klangidéer och instrumentering. Att en skiva låter som den gör beror ofta på hur den förra lät. Vår förra skiva var lågmäld med få pålägg. Nu ville vi smälla på och göra en större grej, säger Ola Nyström.
De blickar tillbaka på Weeping Willows sjutton år och funderar över vad de är mest stolta över. Ola Nyström kommer att tänka på en tidig spelning på en trång Stockholmsrestaurang där stråkmaskiner fick ersätta en riktig orkester.
– Vi försökte få till ett stort Las Vegas-sound i den miljön. Det var en stor kick, minns jag.
Magnus Carlson lägger till:
– Jag är stolt över att vi tagit oss i kragen och gjort den här skivan. Att vi har överlevt, hållit ihop och nu gör comeback. Sedan är jag stolt över att vi hade en stark integritet från början, att vi aldrig tackat ja till att vara med i töntiga tv-program eller sammanhang. Vi har aldrig försökt att vara inne, vi har bara gjort vår grej.
