Utmanare i stadsmiljön
Ett konstgjort regn över staden en solig dag eller en stor lysande glasbubbla som innergård. Landskapsarkitekten Monika Gora drar sig inte för att utmana det tillrättalagda och vardagliga.
Hon är landskapsarkitekten som blivit internationellt känd genom sina installationer och som ständigt är aktuell med nya projekt. Monika Gora leker med vår föreställningsvärld och stadsrummet i sig. I hennes värld tar rummen en annan form och blir platser som lockar fantasin och lusten att upptäcka.
– Kontrasterna är det som gör platserna intressanta. Det finns så många ordentliga platser, säger Monika Gora. De tvingas in i en viss form där deras fulla potential går förlorad.
Tänjer på gränser
Reflektioner kring olika rum och upplevelserna av dem är centralt i hennes yrkesroll som landskapsarkitekt. Ett arbete där hon bland annat projekterar och gestaltar utemiljöer.
Men hon är också konstnär. Monika Gora säger att arbetet som landskapsarkitekt är mer lågmält, men att de båda yrkena inte ligger så långt ifrån varandra. Det handlar om att skapa något i samklang med sin omgivning. Och att sedan tänja på gränserna.
– Allting är inte så givet. Dagens arkitektur låser många gånger fast sig i trista mönster där man gör allt på samma sätt. Men det behöver inte vara så, säger hon.
Monika Goras mest uppmärksammade verk, glasbubblan i Västra hamnen i Malmö, är ett exempel på när stadsrummet verkligen har förändrats. En fyrkantig innergård har förvandlats till en trädgård med exotiska växter, omsluten av en skir glasbubbla som skyddar mot havets vindar. Verket har kallats »en höjdare i svensk arkitektur«.
Samtidigt som glasbubblan är ett hyllat konstverk är det också hyresgästernas boendemiljö. När ST Press är på besök i Västra hamnen säger en av de boende att havsutsikten går förlorad från vissa håll och att glasbubblan tar för mycket plats – men att den också är originell och skön att sitta i när det blåser.
– De som bor där nu kanske inte uppskattar glasbubblan fullt ut, säger Monika Gora. Det är inte så roligt, men jag väljer att inte fastna i det och går i stället vidare med andra projekt.
Hon vet vad hon hade att kämpa med. Det var en svår plats. Monika Gora ville göra en trädgård, men platsen var skuggig och garaget under marken gjorde att det knappt fanns någon jord för växterna. Glasbubblan möjliggjorde en åretruntträdgård, och gjorde att mer solljus kunde komma in på gården, eftersom ljuset reflekteras i glaset.
Arbetar gärna med växter
Växterna är viktiga i Monika Goras arbete. Växter som byggmaterial i gröna miljöer och växter som rena konstverk med sina färger, former och vildvuxna stammar. När Monika Gora skulle göra installationer till infektionskliniken i Malmö ville hon göra något enbart med växter. Men beställaren ville ha ett rent konstverk. Växter var skötselkrävande och kunde förstöra fasaderna.
Då gjorde hon växter i plast. Skulpturerna lyser nu upp byggnaden om kvällarna som något utomjordiskt, organiskt som fått fäste på byggnaderna och klamrar sig fast. De utgör en tydlig kontrast till huskropparna. La Familia heter verket där skulpturerna är enhetliga och olika på en gång, som en familj.
Vill skapa en stor park
Hennes önskeprojekt är en stor park. Monika Gora tycker att det borde finnas fler rekreationsområden i Malmö där hon bor. Malmö kallas »Parkernas stad«, ett epitet som har funnits med ända sedan de stora parkerna Pildammsparken och Slottsparken anlades i slutet av 1800-talet. Men i dag har staden få grönytor. Landskapsarkitekter och kommunekologer kämpar därför ständigt för att de grönområden som finns ska bevaras och att det ska anläggas fler.
– Malmö växer och behovet av rekreation i staden ökar. Man vågar inte längre tänka storskaligt och rumsligt. Nutidens arkitektur har blivit så objektfixerad. Allas intressen ska vägas in och det ritas inte stora parker längre. Det ritas parksnuttar, säger Monika Gora.
Aktivitetsparker ritas det däremot, parker där det till viss del är styrt i förväg vilka aktiviteter som ska äga rum. Monika Gora planerar just nu Badhusparken i Östersund. Uppdraget är att göra ett par gräsmattor vid Storsjön användbara och att uppmärksamma naturen som redan finns där. Det färdiga resultatet blir en park som följs av en pelarsal med gångar och stigar, där Frösöbrons pelare, träden och lamporna samverkar. Syftet är att framhäva parkens särart och att göra den unik och annorlunda.
De tillfälliga installationerna ligger dock Monika Gora närmast om hjärtat. Där kan hon ta ut svängarna ännu mer. Som en regnfontän i Malmö, där vatten spreds från en sju meter hög mast över en 4 000 kvadratmeter stor yta mitt i staden. Syftet var att förändra platsen, överraska och tillföra naturelement på en stor asfaltsyta med parkerade bilar.
Lever kvar i minnet
– När installationerna är permanenta måste man tänka på hur folk ska använda dem och på att de ska underhållas, säger hon.
Monika Gora menar att tjusningen med en tillfällig installation är att man kan göra något helt oanvändbart. Men ändå något som folk kan ta med sig i sitt minne.
– Installationen försvinner inte bara för att den är tillfällig. Om det varit en speciell upplevelse lever den kvar i minnet som en berättelse. De förgängliga skulpturerna är som livet självt. Att olika händelser får ta plats och inte låsa fast någonting. Så som livet är, flyktigt.
