Timeout tar slut
Efter flera års frånvaro – från scenen, från studion och från varandra – drar Sahara Hotnights ut på turné och släpper en ny skiva.
Ni äter alltid så mycket, säger caféinnehavaren på Hornstulls Mjölkbar i Stockholm när Maria Andersson och Josephine Forsman i Sahara Hotnights beställer frukost. Varsin kanna bryggkaffe, en rejäl rågmacka och en stor smoothie. Sedan ursäktar han sig och säger att det kanske lät lite illa, men de skrattar och konstaterar att det är sådant man får säga till sina stamgäster.
Det är repvecka för Sahara Hotnights. Fjärde albumet What if leaving is a loving thing har precis släppts och snart ska bandet ge sig ut på sin första svenska turné på flera år. De är lite ringrostiga.
–Vi försöker komma ihåg alla gamla låtar, säger sångerskan och gitarristen Maria Andersson. Vi satte oss i replokalen och lyssnade igenom alla skivor efter varandra. Det var en väldigt märklig känsla. Mycket tårar och skratt. Det är lustigt hur fort man glömmer hur man tänkte.
–Jag blev ömsom imponerad och ömsom äcklad, säger trummisen Josephine Forsman.
Sahara Hotnights är tillbaka efter ett uppehåll på flera år, både från musiken men framför allt från varandra. Senaste skivan Kiss and tell kom våren 2004 och följdes av ljumma recensioner och en inte så framgångsrik USA-satsning. Det var kvartettens första egentliga motgång sedan raketkarriären satte igång 1999 och de hoppade av gymnasiet för att spela musik på heltid. Barndomsvännernas smittsamma och energiska refrängrock på debutskivan C’mon let’s pretend chockade Sverige och snabbt skrivna Jennie Bomb mottogs ännu mer entusiastiskt av recensenter och fans. De turnerade i Europa och USA – och fick en släng av hybris.
–Allt togs för givet. Jaha, är det 20 000 som tittar på oss på Hultsfred? Vi läste recensioner om att vi gjort bästa skivan sedan blabla och tyckte att det var normalt, säger Josephine Forsman och himlar med ögonen.
Chockade av kritiken
Så när folk höjde på ögonbrynen inför melodiska och inte lika direkta Kiss and tell kom det som en örfil.
–Efter första spelningen på den skivan fick vi ganska kass kritik. Då minns jag att jag för första gången tänkte att, okej, det här kanske inte kommer att bli lika enkelt, säger Josephine Forsman.
USA-turnén gick inte alls lika bra som de föregående turnéerna, mycket på grund av att Sahara Hotnights bytt till ett större skivbolag som satsade på en annan publik än den bandet byggt upp med tidigare skivor.
–Att spela ute hade alltid varit tryggheten, fortsätter Maria Andersson. Man tryckte på den där lilla energiknappen så fick vi stående ovationer. När det försvann blev vi förvirrade. Jag tycker att det är synd, det var lite synd om oss.
Nya regler efter paus
Bandet skakades i grundvalarna. Under en känslofylld middag hemma hos basisten Johanna Asplund i Stockholmsförorten Gröndal visste Sahara Hotnights inte om de borde åka på Europaturné eller lägga ner bandet. Maria Andersson och Josephine Forsman, som är de huvudsakliga låtskrivarna, ville inte spela mer och tog upp idén om en time out på obestämd tid. Johanna Asplund och hennes syster, gitarristen Jennie Asplund, sattes på vänt.
Först efter ett halvår började det kännas roligt att skriva igen. Maria Andersson berättar att de satte upp helt nya regler.
–Vi ville kapa alla livlinor. Tidigare har vi alltid tänkt: Ska vi inte spela lite snabbare? Ska jag inte sjunga lite högre? Ska vi inte göra lite fler pålägg? Men nu bestämde vi att vi inte kan rädda svaga låtar på det sättet. Vi har låtit allt ta tid och utvecklat låtarna i vår egen takt.
Till hjälp tog de producenten Björn Yttling, känd bland annat från bandet Peter, Bjorn and John. Resultatet har blivit en lugnare, avsevärt naknare skiva. Borta är den fartiga rocken, i stället är de tio låtarna enkla svängiga poppärlor med få accentinstrument som piano och saxofon. Om man vill leka musikrecensent kan det vara på plats att kalla What if leaving is a loving thing Sahara Hotnights mogna platta. Den största skillnaden är Maria Anderssons röst som har antagit en mörkare – ja, man får väl kalla den mognare – ton.
–I stället för att höja tonarten i studion och skrika för att höras så har jag börjat sjunga som jag pratar. Det är mycket enklare, säger hon.
–Det är också ett aktivt val att sätta mer fokus på texterna, fortsätter Josephine Forsman. Att det skulle vara femtio-femtio – inte energi och volym i första hand. Texterna adderar något till låtarna, det är mycket mer tydligt på den här skivan.
Personliga texter
Om man vet något om Sahara Hotnights och deras privatliv så är det att Maria Andersson tidigare var tillsammans med Howlin’ Pelle Almqvist i The Hives. Och om man lägger ihop två och två ur texterna på nya skivan så tycker man sig kunna hitta flera ledtrådar till varför de inte är tillsammans längre. Det är förvånande eftersom båda banden håller hårt på sina privatliv.
–Det är första gången som jag känt att jag kan vara personlig och blotta mig helt, och samtidigt känna mig bekväm för det är i ett tryggt sammanhang. Tidigare tog det mycket energi att ha så många försvar, att ha en fasad, en image. Jag kan slappna av när jag inte har något låtsastufft att hålla fast vid. Fasad kanske är fel ord. Men någon slags ansträngning.
Med fyra skivor och en kris i bagaget verkar Sahara Hotnights mer avslappnade än någonsin. Trots de senaste årens känslomässiga bergochdalbana är de nöjda med sina karriärval.
–Jag har aldrig ens tänkt att jag skulle vilja ha gjort det annorlunda. I efterhand är jag stolt att vi kunde släppa en jättebra skiva när vi var så unga. I min släkt och familj har det inte varit några problem att sätta det här framför skolan, det har snarare uppmuntrats, säger Josephine Forsman.
–Jag skulle inte heller ha velat gjort något annat. Men i min familj har det däremot inte varit självklart. Det är en sådan grej som jag aldrig kunde bevisa för mina föräldrar, att jag gjorde min plikt och pluggade. I dag tycker de att min karriär är helt fantastisk, men det finns en liten bitterhet kvar i mig att de inte fattade det då, tillägger Maria Andersson.
