Strindberg, Kafka och Peter Lorre
Malte Persson har skrivit en underbar samling sonetter om Stockholms tunnelbana, skriver ST Press kutlurkrönikör Sanna Töringe.
Äntligen en rolig bok! Äntligen en perfekt antihjälte! Adam Thirlwells Herr Haffners flykt, utgiven på Norstedts i översättning av Niclas Nilsson, är späckad av just sådana små finfina bilder som gör att man ler titt som tätt. Lyssna bara: »I den här staden, sa Livias far, kände han sig lycklig. Den hade stil. Restaurangerna var fulla av kypare – som i sin tur var fulla av ögonbryn.« Precis så vill jag ha det. Elegant dråplighet, i ett självklart arv från en av de mest humoristiska författarna av alla, Bohumil Hrabal. (Läs honom.) Herr Haffner är en äkta och hopplös tjejtjusare och sex är fortfarande en viktig ingrediens i hans liv, fast han är en sjuttioåttaårig engelsk pensionerad banktjänsteman. Kanske är det sexscenerna som är allra roligast och bäst. Men det räcker inte. Även politiskt och filosofiskt har denna roman något att ge. Författaren är född 1978 och bor i London. Jag läser på baksidesfliken att hans debutroman Politik också finns i svensk översättning. Den ska jag läsa!
— •l• —
Hur länge är man ung som författare? Längre än i andra yrken, skulle jag tro. I ordet ung ligger stor förhoppning, speciellt för förlagen. Malte Persson borde nu kunna få sluta att vara ung och lovande. Han har redan med råge visat vad han går för. Underjorden (Albert Bonniers förlag) är en samling sonetter om Stockholms tunnelbana. Underbara! Rulltrappor, munnar, telefoner, smuts och slutstation. Så mycket det här finns att skalda om och så perfekt sonetten är som form. Det känns som om Malte Persson klottrande lekt fram raderna. Från Stockholm går linjer ut till världen, från diktens rader går tankar till andra klassiska diktare och under oss som alltid djupet. Men det är inte Hades, utan Strömmens mörka vatten.
— •l• —
En gång för länge sedan var Per Holmer också en av de unga och lovande. Nu är han gammal och vis och kan kosta på sig att dribbla lite med sin kunskap om intressanta oväsentligheter. Det är inte många förlag som unnar sig att ge ut en bok som Vår man på Aran. Men Carlssons förlag förvånar ständigt med sina udda titlar. Vad ska man säga om det här? Det är bara att ge sig i kast med boken, men i små portioner. Lite Strindberg, lite Hugo Claus, flera bortglömda författare, mycket märkliga miljöer, just utmarker. Så heter också första kapitlet där Holmer beger sig till Aranöarna för att få stå i samma skummande havsvind som en gång Axel Liffner. Det är inte många som vet vem han var, diktaren som ung och lovande drunknade vid tjugofyra års ålder, men inte vid den steniga Connemarastranden på Aran, utan i Visby. Udda kunskap att belasta hjärnan med, men mycket stimulerande för tankarna.
Man kan också läsa om Kafkas okända barnbok, om Peter Lorres karriär, om det nederländska politiska klimatet och om den ständiga frågan: Finns det något som ännu är värt att skriva om?
Till dig som älskar träd…, så skriver Christel Kvant på baksidan av sin bok Trädets tid (Norstedts). Man förstår att hon själv har starka förbindelser med dessa stammar och grenar, barr och löv. I träden har människor i alla tider hittat sin gudom. Buddha fann sin upplysning under ett träd, Eva under ett annat. Träden är liv, syre, klorofyll och förhoppning. Att hugga ner någons träd är en krigisk handling och fördöms i flera religioner. Detta är en fin bok
med magiska fotoillustrationer av Viktor Kvant. Jag älskar träd, intressanta oväsentligheter, sonetter och roliga böcker.
Sanna Töringe är kulturjournalist. Hon tipsar om böcker i ST Press.
