Spelmän går över gränsen
Sverigedemokraterna bjuder upp folkmusiker för att stödja »folkkulturen«. Men hur svensk är folkmusiken? Den går gärna över gränser – och knätofs är sällan ett krav.
Vid byn Hovra börjar Hälsingland sträcka ut sig, bli lite vidare och högre. Första helgen i juni har några hundra spelmän, dansare och lyssnare kommit hit, för Hovrastämman. I backen mot vägen spelas gammeltjo med dragspel, i gräset längre upp hörs lågmälda låtar på fiol. Det finns serveringstält, dass av flersitstyp och eldar som värmer när dagen svalnar mot kvällen. Men inte en folkdräkt på hela området.
Jo, förresten: När Solo Cissokho går upp på scenen tillsammans med Ellika Frisell och Rafael Sida bär han en traditionell dräkt från sitt hemland Senegal. Den är helblå och den glänser när han tar små danssteg med stränginstrumentet kora i famnen. Ellika Frisell spelar fiol och Rafael Sida slagverk, publiken gungar och lyssnar när de gifter ihop Bingsjölåtar med senegalesiska sånger, folkmusik från två vitt skilda traditioner.
Poängen har egentligen aldrig varit att blanda, säger Ellika Frisell senare, det handlade bara om en musikalisk igenkänning.
– Första gången jag spelade med Solo var det som om jag mött min bror, vi hade samma tajming. Sedan kan vi inte den andras tradition riktigt, och därför gör vi oväntade tillägg. När jag spelar vals svänger det som satan, för han tänker inte alls vals.
Alla spelade olika
Traditioner är inte lagar utan språk, påpekar Ellika Frisell. Grammatiken blir oviktig så fort man kan den – det viktiga är vad man uttrycker, och det förändras. Hon lär ut folkmusikfiol på Kungliga Musikhögskolan. Själv lärde hon sig spelet och låtarna av dalaspelmän som Pääkos-Gustav och Nisse Agenmark.
– De bevarade inte, de spelade – och allihop spelade totalt olika, fast med ett gemensamt språk i grunden.
När Hovrastämman invigs tar riksspelmannen Björn Ståbi upp Hovralåten, fiolspelmän och -kvinnor längs väggarna faller in och sveper in den proppfulla dansbanan i stråktoner. Sedan invigningstalar Ale Möller. Han är en centralfigur i svensk folkmusik och berättar nu om sin första stämma. Om hur han snart förstod att scenen inte var centrum, utan att »publiken« själv spelade runtom i buskarna, tillsammans med folkmusikens stora. Men bakom detta trevliga kaos hittade han också rigorös ordning: runt förra sekelskiftet var både bevarartanke och nationalism starka, man samlade in folklåtar, kategoriserade dem geografiskt och gjorde folkmusiken till en del av »svenskheten«.
Det aktualiseras nu, när folkmusiker och -dansare bjuds upp av Sverigedemokrater som vill stödja »svensk folkkultur«. Det blir långa applåder när Ale nobbar: »Vi vill inte vara en del av detta. Men det är ett nytt läge för folkmusiken.«
Efteråt utvecklar han det:
– Verkligheten ställer de frågor vi duckat för om hur vi ser på nationalism och svenskhet, det starka arv som folkmusiken egentligen inte har bett om, men som blivit en del av rörelsen ändå.
Tibet, Serbien och Orsa
Frågan är vad folkmusiken är, och vad den används till. Samtalet kan behövas, men om nostalgiska nationalister hoppas att folkmusiken ska representera deras sak lär de bli besvikna: få verkar intresserade av gränserna. Folkmusiker spelar tibetanska meditationer och serbiska entaktslåtar likaväl som Orsapolskor. Många säger som Petra Segetorp från Gävle, som varit med på låtspelskurs inför Hovrastämman: det är oviktigt varifrån låtarna kommer, bara det svänger.
– Det är bara vanliga människor som träffas och spelar, det försöker jag beskriva för mina kompisar som tror att folkmusik är knätofs och »midsommarmusik«.
Andra har fördjupat sig i sin lokala tradition – och lämnar lika gärna fållan, för andra genrer, spelstilar och platser, samlar nya intryck och tar in dem i sin tradition. Så att de utvecklas, som traditioner gör om de inte är döda.
Men var går då gränsen?
Rätt många folkmusiker drar på sig folkdräkten ibland – knätofs kan ingå – och åsikterna går isär både om hur låtar ska spelas och om behovet av bevarande respektive öppenhet. Ale Möller, Ellika Frisell och många andra har kritiserats för hur de spelar och förhåller sig, och självklart kan inte vad som helst kallas folkmusik.
Nio mil öster om Hovra ligger Bergsjö, där hålls också en liten stämma, dagen efter midsommardagen. En del av den är tävlingen Sveriges spelmanslåt, en liten folkmusikmelodifestival som i år fått 80 bidrag. I sållningen för att få fram finallåtar sätter man också gränser för genren, berättar Dan Lundberg i juryn.
– Det ska vara en låt som man kan tänka sig hörs på en vanlig spelmansstämma, så det får inte vara för mycket Balkan eller irländskt.
Bergsjöstämmans rötter är spelmanssläkten Östs träffar och hembygdsparken i Bergsjö är nationalromantiskt försommarvacker med sjöar och blånande berg runtom.
Det är arvet, och miljön. Nuet är som alltid en blandning. Låttävlingen domineras av unga musikanter och i väntan på juryns beslut spelar Treva, tre svartklädda killar från Falun. De liknar på många sätt ett akustiskt rockband. »Funky folk«, föreslår slagverkaren Axel Fagerberg som etikett.
Vad gör Treva till folkmusik?
– Dels är det låtarna, vi gör ju inte egna låtar utan spelar mest dalalåtar. Och så är det polskatakten, den är unik, säger Axel Fagerberg.
På scenen är det fritt utrymme för den som vill spela, innan tävlingsresultatet offentliggörs: juryn valde en lätt och solig vals av Görgen Antonsson, en ung veteran, och publiken röstade fram en vemodig, avskalad polska av Eiwor Kjellberg. Publiken får höra deras färska, traditionella låtar igen, sedan bjuds alla med instrument upp på scenen för att avsluta stämman med Fiolen min av Jon-Erik Öst. Gamla låtar, nya låtar, suddiga gränser mellan publik och musiker – så ser en levande tradition ut.
Och sedan blir det dans.
