Som ett avlopp fullt med slem
När jag var bibliotekarie fick jag ofta förfrågningar om roliga böcker, sådana som man kunde må bra av. Det var aldrig någon som frågade om ångestböcker. En ångestbok försätter läsaren i ett tillstånd som man både vill stanna kvar i och rymma ifrån. Alla som läst Dostojevskis Brott och straff vet vad jag menar.
Kruso av Lutz Seiler är som ett avloppshål fullt med hår och slem. Hur ska man orka läsa vidare? Det gör man. Jag lovar att man också kommer ut på andra sidan, stärkt, för detta är ett mästerverk. Den unge Edgar reser till ön Hiddensee i förlamande sorg efter sin flickväns död. Han får jobb som diskare och förs så småningom in i öns djupaste hålor, för att möta dissidenter på väg att fly. Detta är Östtyskland i en tid då alla gränser är stängda.
Man får uppleva ett språk som virvlar, bubblar och skummar likt havet som slukar alla rymlingar. Det är svårt att hänga med ibland, som det är med tankar och meningar som kommer så direkt från en människas hjärna, till synes helt utan mellanhand. Översättningen av Aimée Delblanc är imponerande. (Norstedts förlag)
En kvinnas blekblå handskrift av den österrikisk-judiske författaren Franz Werfel skrevs 1941. Hans böcker brändes på bål i Nazityskland. Det ångestfyllda här är den förljugenhet som följer sektionschefen Leonidas. Allt är välputsat, inte ett hårstrå ligger fel, framgång och rikedom har bäddat in honom i ett bolster av trygghet som skulle ha kunnat bestå hela livet. Men så en dag får han ett brev skrivet med blekblått bläck och en kvinnas handstil. Min egen reaktion förskräcker mig, jag vill att den odräglige Leonidas ska få fortsätta sitt liv som vanligt, utan störande element. Så obehagligt avslöjande. (Ersatz, översättning Ola Wallin)
Flickorna av Emma Cline är den allra hemskaste i denna hög med ångestböcker. Följ med här, säger Evie Boyd och tar mig i handen, för att leda mig in i det allra jävligaste. Evie hängde som ung flicka med i gruppen runt den karismatiske Russell. Med ett befriande strängt feministiskt perspektiv använder författaren här historien om Charles Manson och de rituella mord som begicks i Kalifornien i slutet av 1960-talet. Cline är så skicklig, hon förklarar, vänder och vrider. Vi som står utanför kan alltid förfasa oss när det hemska inträffar och säga att vi aldrig själva skulle ha deltagit. Men Evie Boyd kan aldrig släppa tanken på vad hon själv skulle ha gjort om kniven hade varit i hennes hand. (Natur & Kultur, översättning Erik MacQueen)